Sida 187
III.
skymf och nesa, höllo de merendels för en förmån att få något, ehuru ringa underhåll samt hus, värme och fortskaffande, helst de under allt detta finge lefva i det själfsvåld att undslippa allt arbete, hvarför samt på det de länge måtte njuta slik lefnad till godo, de ej allenast diktade på sig hvarjehanda brott utan ock i själfva fängelserna föröfvade både otukt och tjufveri jämte svordom, hädelse och andra laster, jämväl dymedelst under tiden gifvande anledning att de med allmogens stora tunga måste sändas från den ena domstolen till den andra, besvärande prästmän, domare och andra ämbetsmän samt blifvande mer och mer det allmänna till kostnad och last. Deras antal beräknas till 300 personer, för hvilka årsunderhållet uppginge till 60,000 dir kmt. Riksens ständer funno sig därför böra tillstyrka, att alla fångar, som merendels voro friska och föra, måtte tillhållas, hvar efter sitt kön, stånd, ålder, krafter och kunskap, förrätta något visst arbete för betalning, som dem för deras föda månde tillställas, dock så att de ej däraf finge om händer mer än hvad till nödtorftig spisning tarfvades, på det öfverskottet sedan, när de sluppe ut ur fängelset, måtte komma dem till godo. Där fångehusen voro så få och trånga, att slikt arbete ej kunde idkas, borde sådana hus med fångarnes eget arbete göras flera och bekvämligare. En del fångar, som ej begått grofva brott eller urbota mål, kunde lämnas mot borgen under deras antvardning, som dem åstundade. Likaledes när i städerna större byggnader af broar, dammar eller tomteflyttningar skulle anställas, kunde flera fångar på en gång därvid brukas och åtföljas samt således desto lättare bevakas af fångvaktarne och dem, som däröfver satta voro; kvinnornas sysslor med spinna, karda, noppa, väfva m. m. kunde ske i ett stort rum och karlarnes arbete med såga, hugga, hyfla, raspa, fila och mycket annat förrättas inom en sluten gård, hvar-igenom fångarnes vårdande ej syntes böra bli svårare än förr. Fångar, som kunde något handtverk, borde under fängelsetiden få idka det. De, som ville begagna sig af fångarne, borde förpliktas att låta dem för kronans räkning af slottsmedlen lägga handen vid förbättringen af hus, trädgårdar och andra byggnader, vid landshöfdingesätena eller annorstädes i orterna, så att för dem aldrig måtte tryta arbete för födan. De vakthafvande borde lämnas frihet att hålla fångarne i en skälig aga och äga med hvarjehanda tuktan förmå dem till arbete, dock så att de ej tillfogade dem lamhet eller lyte. Slottsskrifvarne kunde bokföra deras arbetsförtjänst; funnos inga sådana, kunde en ringa del af sagda förtjänst få användas till räkningshållares understöd, liksom ock däraf borde tagas till gäldande af fångarnes kronoutlagor.
Dessa för dåtida uppfattning af fångvårdsuppgiften synnerligen betecknande anvisningar blefvo genom k. brefvet den 18 mars 1748 kungjorda till vederbörandes efterrättelse. De efterföljdes af nya bestämmelser i k. skrifvelsen till kommersekollegium den 8 sept. 1752. Samma hoppfulla stämning, som, såsom vi sett, nära hundra år förut genombrusat svenska folket eller åtminstone dess ledande personligheter, gjorde sig nu på nytt gällande; genom höjandet af landets industri, genom uppdrifvandet af dess manufakturer skulle dess ekonomi förbättras, invånarnes ställning höjas och hela folkets välstånd och makt tilltaga. Sina lifligaste förhoppningar samlade man kring de inhemska
Källa: Project Runeberg ·