Sida 198
III.
*■
Då, såsom vi i det föregående visat, de egentligen anlitade fäst-ningsfängelserna voro belägna i landets gränsprovinser, måste däraf följa, att fån garn es ditförpassande, såsom Svea hofrätt i fråga om Stockman anförde, i de flesta fall var förenadt med »ansenlig kostnad och olägenhet». Sedan ändtligen färderna under rannsakningstiden mellan tingsstället och länsfängelset i och med den laga kraftvunna domen slutat, vidtog den långa resan från länshäktet till den fästning, hvarest det ådömda straffet skulle aftjänas. Äfven dessa forslingar ålåg det allmogen att ombesörja, såsom det stadgas i 1690 års k. bref i ärendet, »genom fri skjuts tillsättande, förutan någon betalnings affordran». Så småningom ordnades detta förhållande så, att inom hvarje härad vissa hemman, emot frihet från all annan skjutsning, åtogo sig fångföringen, därvid de stundom betingade sig viss ersättning vare sig af kronan eller af häradets kommuner. Från hemman till hemman, ofta belägna på långt afstånd från den allmänna vägen, från härad till härad, från län till län, genom glest befolkade bygder, genom skogar och ödemarker gick färden, därunder de skjutsande aflöste hvarandra jämväl i tillsynen öfver de forslade förbrytarne. Väl voro dessa, såsom vi förut erinrat, där lagen åtlyddes, belagda med fängsel; men där den skjutsande vare sig mot något vederlag eller af rädsla eller af medlidande med fången lät af hans jämmer eller böner förmå sig att befria denne från de honom åsatta järnen, lönade han ej sällan sin förare med att genom rymning undandraga sig hans fortsatta omsorger. Sådant tilldrog sig långt ifrån sällan; och oaflåtligen klagas det öfver den i landet på grund af förrymda fångars dåd rådande osäkerheten.
I en skrifvelse den 23 jan. 1750 besvärar sig öfverståthållaren Rutger Fuchs öfver kronobetjäntes slapphet vid fångtransporter, hvari-genom många brottslingar, senast skepparen Anders Persson An ekar fly ch t,1 lyckats undkomma; och i en annan den 12 juli s. å. begär han, att K. Maj:t måtte förständiga sina landshöfdingar att tillhålla kronobetjänte att framskaffa fångarne, hvarken af gossar eller kvinnfolk skjutsade utan af dem sådant tillkomme, att låta kvittera fångarne länen emellan och att anställa rannsakning, när någon afveke. Men icke ens på »dem sådant tillkomme» kunde myndigheterna lita. Man ser det af en till justitiekanslern den 14 jan. 1762 från vaktmästaren å smedjegården ingifven skrift. Däri omtalas, att två kronolänsmän, bröderna Hallman den 31 dec. 1759 kl. V2 1 e. m. kommit till smedjegården från lands-kansliet med order att föra fången Flodelius till Vaxholms fästning. »Jag föreställde dem», skrifver vaktmästaren, »att ej låta Flodelius supa sig drucken; men från smedjegården foro de ej längre än upp till Johannes, till en underofficer vid namn Gullberg, hvarest de druckit vin, brännvin och öl och varit där till kl. 3, däraf Flodelius fått tillfälle med en herre tala och de häfvit ganska angeläget sinsemellan; när de ändteligen farit därifrån, ha de varit på andra krogar till kl. 5, då de farit genom tullen, där Flodelius redan varit slagen, att bloden strömmat honom ur hufvudet; sedan på sjön ha de försupna länsmännen huggit
1 Denne hade skolat föras till Stockholm för slutlig rannsakning och dom i mål rörande grof delaktighet i dådet med jakten Fortuna, hvilken hlifvit med afsikt sänkt, sedan dess last förskingrats. — Riksark.
Källa: Project Runeberg ·