Sida 200
III.
kronobetjäningens efterlåtenhet och själfsväld. Ty det hade meddelats honom, att kronorättare eller fjärdingsmän under fångforslandet dels efter egen bekvämlighet, dels för att få nyttja delinkventernas handt-langning vid förekommande arbete, uppehöllo dem, i synnerhet när de voro handtverkare, och att när dessa manade till resans fortsättning, dem svarades, att de komme tids nog. Såsom bevis på riktigheten af dessa uppgifter hade Jegerhielm anfört följande: den 1 april 1756 hade konungens befallningshafvande i Nyköping meddelat honom, att delinkventen J. Söderberg den 18 mars afsändts till Marstrand; men denne anlände ej förrän den 6 april; hade således på 40 mil användt 20 dygn. Söderberg hade därom berättat, att han ätta dagar måst arbeta skor hos den rättaren, som mottagit honom hos nästa länsman efter passerandet af Norrköping; att han på åtskilliga ställen fått ligga öfver samt gå till fots, så att rättaren gjort sig skjutsen till godo. Från öfverståthållaren hade J. den 1 febr. 1760 erhållit underrättelse, att landshöfdingen i Stockholms län samma dag anmodats att afsända bonden Anders Andersson; den 4 mars hade han framkommit. Färden, berättade bonden, hade gått nog skyndsamt till Hofva men sedan efter kronobetjäningens bekvämlighet. En läns man sdräng, som fört honom genom Mariestad, hade tvungit honom att betala skjutsen med 24 öre smt; äfven andra hade sedan försökt detsamma, men han hade då vägrat.
Vidare omtalar Jegerhielm, att landshöfdingen i Linköping meddelat honom, det drängen Per Jönsson den 29 febr. afsändts till Marstrand. Dit ankom han den 17 mars, hade således användt 17 dygn för en färd på 30 mil. På tillfrågan hade Jönsson berättat, att han haft med sig ett litet skrin och en ny säck, som hans moder gifvit honom att däri förvara ett sängtäcke. Dä han kommit till byn Ösjö, ville rättaren där, att han skulle ge honom den nya säcken, i annat fall skulle han kasta hans skrin på elden. Så måste han då gifva honom hvad han begärde; fick i stället »en gammal slarfvig säck» att däri stoppa täcket.
I Västergötland hade en länsman sagt bonden, som forslade honom: »kasta hans saker på gården och tag pojken i armen och led honom till rättarestället.» Dä hade Per själf fått betala skjutsen till gästgifvare-gården, som låg halfannan mil därifrån. På ett ställe hade han fått ligga kvar två dygn, flerestädes mer än dygnet.
Öfverståthållaren hade meddelat den 3 maj 1760, att Tufve Malmberg afsändts från Stockholm; han framkom den 5 juni, hade måst muta sig fram — en bonde vid Trollhättan hade velat behålla hans lilla kista, och han fick den med sig blott mot det han betalade halfva skjutspenningarna.
Alla arrestanterna voro ense i att berätta: att de ofta föras af unga gossar, 10—12 år, stundom af pigor, och att de utan afseende ä om de äro lifstidsfångar eller mindre brottsliga ofta forslas lösa och lediga; att de ofta tvingas att betala skjutsen, samt att de ej riktigt undfå sina förplägningspenningar, stundom icke alls, stundom först mot resans slut.
Jegerhjelm omförmäler i ett senare bref, att fångarne Lindlöf och Möreh då anländt och redogjort för sin färd. Den 14 dec. hade Lindlöf erhållit sin förpassning, den 17 hade han afhämtats från smedjegården; då han hunnit till Rinkaby, en mil bortom Örebro, hade kronorättaren
Källa: Project Runeberg ·