Sida 215
III.
ocli tjufnad och med hälft bevis eller mer voro till gärningen bundna, blef konungens svar ett afslag.
I egendomlig motsats till den hjärtlösa behandling, för hvilken, på sätt vi visat, rannsakningsfången ännu denna tid var utsatt, står en skrifvelse af den 19 mars 1742 från öfverståthållaren Rutger Fuclis till magistraten i Stockholm, däruti Fuclis med mycken förtrytelse uttalar sig om enskilda magistratsledamöters tilltag att ur arresten lösgifva personer, som af värfvare tagits å lnogar under dessas olaga tid och insatts i stadens corps de garde, »utan att om de arresterades brottmål förut blifvit undersökt, än mindre resolverats». Han förbjuder därför strängt »ett sådant arrestanternas ensidiga lösgifvande, vare sig med eller utan borgen, innan öfver dem behörigen rannsakats och resolverats eller ock han själf sådant medgifvit.»
Ännu en upplysning rörande omvårdnaden af Stockholms stads fångar gifves oss af öfverståthållarens skrifvelse till magistraten den 26 augusti 1747, däruti han meddelar denna, att han pä konsistorii begäran låtit utse tjänliga rum till gudstjänster och predikningars hållande för delinkventerna vid stadens samt norra och södra förstädernas häkten, samt att konsistorium, enär det ordinarie prästerskapet i staden hade sä träget arbete och en viss predikant kunde åstadkomma större nytta hos sådana personer, dä han genom vanan närmare lärt känna deras tillstånd än om flera delade sådant arbete, den 18 i samma manad till denna syssla förordnat prästmannen Carl Anders Ruthström, som skulle kl. 9 f. m. predika första söndagen pä gamla rådstugan, den andra på Kastenhof och den tredje på Södermalms stadshus samt, sedan han haft ledigt den fjärde söndagen, igen i samma ordning skulle fortsätta. Början skulle äga rum 16:e söndagen efter trefaldighet den 6 sept. 1747.
Samtidigt härmed vaknar äfven på annat håll ett lifligare intresse för fångundervisningen i livad rörde deras kristendom skunskap och andliga tillstånd. Slottspastorn i Abo Samuel Wacklin ingår, som det tyckes, i början af är 1740 till Abo Hofrätt med anmälan, att kristendomsundervisningen bland fångarna å slottet mycket försvårades däraf. att inga kristendomsböcker voro anskaffade, i hvilka fångarna själfva kunde hämta sig undervisning och anledning till bön och åkallan, hvarför han anhölle att hofrätten ville tänka på utvägar, hvarigenom Luthers katekes, psalmboken, Arthur Dents Sanna omvändelsesöfning, Nya testamentet och Arndts Paradislustgård på svenska ocli finska språket kunde anskaffas. Dessutom fäster han hofrättens uppmärksamhet därå. att. såsom han yttrar, »fängelserummet, där fångarne gemenligen och mest vintertiden tillsammans sitta, skall vara mörkt och icke hafva något fönster, utan allenast en glugg, som för värmens skull, den fångarne själfva måste hälla sig, dag och natt skall vara tillyckt, så att där-medelst dem betages tillfälle att fä läsa i någon bok eller annat godt för händer hafva, i stället för att såsom nu sysselsätta sig med fåfängt och syndigt tal och snack, hvarigenom i synnerhet lifsfängarne, som skola sig till döden bereda, mycket hindras.» Dessa, anser han, borde förvaras i särskildt rum, »där de hade frihet sitt begär för Gud utan hinder att utgjuta», och där således det allmänna borde förse dem med värme och ved.
Källa: Project Runeberg ·