Sida 239
III.
ådömda straffet icke vinner sin fullbordan, utan de fastmera af ondskan och odygder blifva intagna, så att de som ifrån samma fängelse entledigas, sedan de för dem utsatta arbetsåren äro förbi, fast sällan visa någon bättring utan esomoftast i deras förriga och andra missgärningar fortfara.» Därför hemställde hofrätten om befallning till dem, »som
egentligen inseendet öfver tukthusfångarne tillkomme, att foga den eftertryckliga anstalt, det bemälda fångar till något allvarsamt och tjänligt arbete hållna varda, så att de ett sådant deras straff måga verkligen komma att undergå och detsamma lända dem själfva till förbättring och androm vanartigom i deras ogudaktiga lefverne till varning, förutan det att fångarne igenom arbetet kunna så mycket förtjäna, som till deras underhåll erfordras, och de penningar, som eljest af publika medel till deras förtäring utgå, besparade blifva.»
Såsom vi i det föregående omförmält, stod tukthuset sedan 1692 omedelbart under Stockholms magistrat. Till denna riktar ock öfver-ståthållaren G. A. Taube en skrifvelse den 31 jan. 1723; »såsom för-nimmes», heter det däruti, »att stor oreda och oväsende både emellan betjänterna vid tukthuset som ock emellan dem och de där sittande fångar dagligen skall förelöpa, hvilket ej bör tålas utan med allvarsamhet förekommas och hämmas»; alltså hade magistraten att utse några ledamöter, som tillsammans med slottsfogden von Drake borde där sammanträda och sådant rätta.
Det vill synas, som om tukthusfångarnes egentliga sysselsättning fortfarande varit renhållning af stadens gator. Ett k. bref af den 15 jan. 1723 stadgar nämligen 10 dir smts böter för dem, som »med ord eller gärning» öfverfölle eller hindrade dem af stadens utskickade, »hvilka hade att syssla med tiggares upptagande på gatorna och tukthusfångars bevakande», ehuru sagda betjänte på samma gång förbjödos med hugg och slag illa handtera tiggarne. Ifrågavarande utskickades verksamhet »på gatorna» antyder, att tukthusfångarne jämväl hade sin sysselsättning därstädes förlagd. Här af kan ock slutas till beskaffenheten af de barnhusets »manufakturer», vid hvilka ifrågavarande fångar, enligt planen från början, bort vinna användning. I en relation af den 10 nov. 1732 meddelar barnhusets direktion i hastiga drag förloppet af de ansträngningar, som en gång med så dristiga förväntningar satts i gång. »Alldenstund för verket», heter det, »fordrades ett ansenligt kapital, om något synnerligt skulle uträttas, barnhuset jämväl råkade i skuld; ty läto sig någre privata personer öfvertala såsom intressenter i verket något kapital på gewinn och förlust tid efter annan att insätta, hvarmed, ehuruväl handtverkerierna af ylle, linne och hampa jämte strump-stickeriet på det sättet fortsattes att intressenterne gewinsten beräknats sedan barnhusbarnens, tukthusfångarnes och andra fattigas arbetslön var afdragen; så är likväl likmätigt räkenskaperna befunnet, att barnhusets omkostnad stigit till större summa än den indragna arbetslönen sig kunde belöpa, hvarför ock manufakturerna afstannat och af barnhusdirektörerna i de senare tiderrfå så mycket mindre kunnat upphjälpas och kontinueras, som kriget ändteligen inföll och detta verkets drift alldeles förhindrade, utom hvilket utländningarne särdeles i de senare krigsåren hafva hit i riket infört så stort förråd af de manufakturer,
Källa: Project Runeberg ·