Tillbaka Read Runeberg

Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria

Originalsida 250
Originalsida 250
Originalsida 250
Originalsida 251
250–251

Sida 250

III.

till för uppdraget; samt att bevakningen vore sä mycket osäkrare, »som denna vaktkår till stor del bestode af gamla och alldeles orkeslösa eller eljest krassliga karlar», till bevis för hvilket påstående rätten i synnerhet finner sig kunna åberopa en nu för fångspillning under tilltal stående vaktknekt vid namn Beckström af 67 års ålder, hvilken, heter det, »i anseende till dess skröplighet snarare borde hafva uppsikt på sig än vara anbefalld uppseendet öfver en hop till vanart och odygd begifna arrestanter, att förtiga huru de öfriga hvar för sig äro beskaffade». »Och icke litet oreda», fortsätter rätten, »vållades äfven däraf, att under det herr hotrådet Ehrenreich nu vore vistande på utrikes orter den vid tukthuset antagne vaktmästaren Pilgren icke blifvit försedd med någon behörig instruktion utan enligt dess fullmakts innehåll vore skyldig rätta sig efter befallning sä väl ifrån en fru vid namn Lalin som herr hof-rådets kommissionär revisoren Saxon, af hvilka den förra eller Lalin nu vore angifven att hafva lämnat en arrestant vid namn Greta Anders-dotter tillstånd att utgå utan bevakning, hvarefter samma arrestant alldeles bortablifvit, hvilket fru Lalin bestridt, dock däremot måst vidgå sig hafva nyttjat tukthusfången Lisa Danielsdotter till ständiga sysslor och en annan benämnd Sund nästan dagligen till söm och dylikt; äfven-som vaktmästaren Pilgren erkänt, att han under sin hustrus sjukdom haft arrestanten Magdalena till tjänstgöring.» Rätten anhåller, på grund af hvad sålunda ådagalagts, om vidtagande af sådana författningar, att å ena sidan ändamålet med häktets inrättning måtte vinnas, nämligen fångarnes så stränga hållande inom sitt fängelse och till det dem föresätta arbetet, som emot deras vanart svarade, och å andra sidan rätten måtte undgå att förlora så mycken tid som dittills skett på undersök-

ningars anställande öfver fångars flykt.

Men de äskade författningarna vidtogos icke, och förhållandena för-blefvo därför oförändrade. Kämnersrätten fick gäng på gång spilla tid på nya rannsakningar öfver fångars flykt. Ar 1769 den 15 november, »dä på kort tid sex fångar bortrymt, af hvilka 5 lifstidsfångar och den sjette dömd på 20 år», sammanträdde kämnersrätten ute å tukthuset för att undersöka detsamma och anmärkte därvid: »att stängsel och plank omkring tukthuset voro så bofälliga, att en del fångar därigenom utgått och såmedelst flykten tagit; att bevakningen vore alldeles otillräcklig; att vaktmästaren Broberg tillträdt sin syssla utan ed och erhållen instruktion samt att han måst ur tukthuset utlämna fångarne till det arbete och de sysslor, som en fru benämnd Lalin under herr hofrådet Ehren-reichs frånvaro dem förelägger; att arrestanterna Sund och Catharina Larsdotter hos fru Lalin ej allenast förrätta pigsysslor hemma i huset och därstädes både dag och natt vistas, utan ock utskickas i åtskilliga ärenden uti staden utan ringaste vakt och bevakning; att fångarne få kvarken kläder eller fångförtäring utan att esomoftast händer, att samma förtäring blifver inn estå ende, så att vaktmästaren, efter dess berättelse, af fru Lalin skulle hafva innestående i förskjutna fångförtäringsmedel

1400 dir utom egen lön 600 dir.»

Rätten finner väl, att vaktmästaren vore den, som borde stanna i ansvar för dylika oredor, men anmärker dock, att han icke desto mindre ej kunde anses såsom annat än en enskild tjänare, som måste lyda

Källa: Project Runeberg ·