Sida 251
III.
hvad vederbörande honom tillsade. Och såsom af det följande framgår, var denne vederbörande, han månde heta Ehrenreich eller Lalin, icke i minsta mån intresserad af annat än att snarast möjligt blifva kvitt det kontrakt, genom hvilket han några få år tidigare, emot hvad Stockholms stads magistrat då ansåg rättvist och billigt, af regeringen fått sig tillerkänd rätten att sysselsätta tukthusfångarne. De af dessa, som upptagits i fru Lalins enskilda tjänst, torde hafva haft minst skäl att beklaga sig öfver den behandling, som kom dem till del; men de öfriga däremot torde hafva medfarits på ett sätt, som i sanning må förefalla upprörande.
Redan 1767 anföra de klagomål hos kommersekollegium däröfver, att hvarken någonsin i tukthuset någon predikan förrättas eller tillätes dem gå i någon kyrka; i anledning hvaraf öfverståthållaren begär förslag af magistraten på hvad sätt denna angelägenhet må kunna ordnas. Antagligen har detta förslag anvisat utvägen att som förr låta fångarne bivista gudstjänsterna i Kungsholmens och finska församlingens kyrkor. Men 1769 klaga fångarne af finsk nationalitet hos krigskollegium däröfver, att de på befallning af separationsvaktens befäl förts icke till finska kyrkan utan till Kungsholmens, hvadan de på ett helt års tid varit uteslutna från att höra Guds ord på det enda språk, de förstodo, likasom ock från salighetsmedlens åtnjutande. Öfverståthållaren anbefaller rättelse i skrifvelse den 23 juni s. å.; då de ännu i augusti fortsätta sin klagan, skrifver han den 23 aug. på nytt till magistraten. Och beträffande deras beklädnad affärdar han det ena ämbetsbrefvet efter det andra, men alltjämt utan resultat. Ehrenreich anför med förtrytelse genom sin kommissionär och mag, hofsekreteraren Lalin, att han å sal-petersjuderiverket förlorat 14,469 dir 24 öre kmt; staden svarar, att då den betalt hvad den utfäst, kunde den icke därå fästa afseende. Kommersekollegium klagar, att det förlorat 3,935 dir 10 öre kmt på fångarne under det haifar, staden försummat- afhämta dem från spinnhuset; staden svarar, att kollegiet härom finge hålla sig till Ehrenreich, då staden betalt hvad den sig åtagit. Slutligen blef till Kungl. Maj:t under sommaren 1771 inlämnad en klagoskrift, å fangarnes vägnar undertecknad af en person vid namn C. J. Svan, i anledning hvaraf krigsfiskalen Jonas Pontelius uppkallas till nedre justitierevisionen och befalles på stället undersöka, huru sig med klagomålen förhölle. Han anmäler detta för k. krigskollegium, som förordnar honom, kamreraren i fortifikations-kammarkontoret Johan Sandvall och ännu en tjänsteman, Abr. Wallen-qvist, att förrätta undersökningen. Därvid framgick, att fångarne bedt sina släktingar och vänner frambära deras klagan till konungen; att de väl ej kände C. J. Svan men att hvad han sagt vore sant; att de ej finge sina matpenningar ordentligt utan att de för någon tid sedan icke på tre dygn fatt någon föda, hvadan de af hunger svimmat och ej velat, ej förmått arbeta; att deras underhållspenningar vore otillräckliga för födan, än mindre räckte till för läkemedel, när de blefvo sjuka; samt att de ledo brist på kläder — därvid det heter i protokollet : »och deras nakenhet var nog ögonskenlig».
Hofsekreteraren Lalin, som vid tillfället var tillstädes, förmälde, att han i början af år 1770 hos sekreta utskottet gjort ansökan att
Källa: Project Runeberg ·