Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria

antingen af staden fa vederlaget förhöjdt till 2,000 dir smt ärligen eller oek att magistraten måtte återtaga fångarne under sin vård; det vore ej hans skuld, att fångarne lede. Mer än en gång hade han hulpit dem af egna medel, hvilket ock fångarne medgåfvo.

Men någon bättring af deras förhållanden inträffade ej. En af justitiekanslern till Kungl. Maj:t i slutet af 1771 affattad, den 22 jan. 1772 annoterad promemoria fulltygar detta. »Hvad tukthusfångarne i underdånighet anfört», så börjar den, »angående deras i fyra år saknade beklädning och däraf härrörande nakenhet, förhåller sig i sanning så. Jag har på stället sett deras uselhet i den delen. Den är större, än att den borde åkomma någon, som äger att vårdas som människa.» Och sedan redogörelse lämnats för de tvister, som »orsakat eländet», samt vidare meddelats, det krigskollegium på hans erinran nyligen påmint magistraten att insända förklaring öfver Lalins ofvannämnda ansökan, slutar han med att uttala sin förmodan, att därmed dock torde komma att dröja för länge »för att rädda dessa uslingar i denna årstid», därest icke Kungl. Maj:t i nåder »skulle täckas så lägga handen därvid, som deras nakenhet och skäliga klagan synes förtjäna».

I hvilken lägervall riksstyrelsen vid denna tid befann sig vitsordas sannerligen i sin mån af här anförda oefterrättliga förhållanden. Justitie-kanslerns kraftiga påminnelse till trots förblefvo de sådana de varit. Nya klagomål öfver bristande underhåll inkommo från fångarne i september 1772 till k. krigskollegium, som då uppdrager åt krigsffskalen att med dem hålla förhör; därvid ådagalägges klagomålens befogenhet. Men strax därefter1 ingifva fångarne eller såsom de kalla sig: »vi fattiga arrestanter på Tukthuset här i staden», nu 25 till antalet, till Kungl. Maj:t en ny klagoskrift. Hvad däruti omförmäles skulle man icke skänka tilltro, därest det icke af hvad vi förut anfört så oförtvdbart vitsordades. »Vi lida», heter det, »en sådan förskräcklig nöd och undergång, som ej står att beskrifva; varandes äfven högst beklagligt, att sedan Allhelgona-tiden förlidet år äro af hunger, svält och elände pä det ynkligaste omkomna 23 personer, kalvandes en del af dessa uslingar haft tuggat grus i munnen, andra åter tuggat ben och sina fingrar uti dödsångesten, somliga af vanmäktighet stupat vid deras spinnrockar å golfvet. Denna svåra och ynkeliga medfart har föranlåtit vaktmästaren härstädes Petter Bergqvist att å våra vägnar göra ansökningar så väl hos norra förstadens kämnersrätt som ock hos herr justitiekanslern och k. krigskollegium; men han har intet hörd blifvit.» De anklaga Lalin att hafva ej mindre undanhållit dem betydligt af hvad de förtjänat på spånader likasom ock af deras dagspenning, än äfven, då vaktmästaren »föredragit deras uselhet med all ömhet» och sökt hjälpa dem med det lilla han kunnat äga, hotat honom med tjänstens förlust och att »uti den grofvaste arresten inneslutas». »En sådan svår medfart», heter det vidare, »föranlåter oss arma uslingar, som hvarken hafva att skyla oss med utan äro nakna, blott-och bara som kreatur, icke heller att ligga på annat än bräder samt utaf de oss borttagna rättigheter dagligen måste krevera af hunger och elände, hvartill ingen annan än hofsekreteraren Lalin är vållande, som

1 1 skriftens öfre brädd står tecknadt: »Ifr K. M:t den (> okt. 1772».