Sida 273
III.
varit fönster, hade därför upptagits öppningar, och till den nog trånga gården hade en gallerport anordnats för vinnande af friare luft; men allt oaktadt hade 20 till 30 kunnat på en gång vara sjuka. Under sådana omständigheter måste ju arbetet lida afbräck. Men uppsynings-männen erhöllo 12 öre kmt för hvar lös person de upptogo, och personer mottogos äfven från sådana län, som hade egna spinnhus; ryktet, att fältskären Ramström kasserat många ditkommande för att slippa sköta sä många sjuka, vore osant — han hade blott afvisat 4 eller 5 och det på goda grunder, då spinnhuset icke tinge förvandlas till något lasarett, fattighus och kurhus.
Genom k. brefvet den 26 oktober 1756 blef emellertid, alla de anförda skälen till trots, arrendesumman, 6,000 dir kmt, manufakturfonden tillslagen. Därmed förföll ock verkställigheten af utvidgningsplanerna. Af det »frivilliga verkhuset» blef heller ingenting — af brist pä arbetssökande; och med förflyttningen af tukthusfångarne gick det såsom i det föregående redan blifvit omförmäldt. Då sekreta handels-och manufakturdeputationen vid 1761 års riksdag infordrar förklaring, hvarför på spinnhuset blott funnos 59 personer jämte 42 enskilda arbetare, ehuru likväl arrendatorerna utfäst sig att mottaga 250 personer, svara dessa tämligen missmodigt, att de ej kunna mottaga andra än dem domstolarna döma och ej kunna hjälpa, att dessa döma så få; de hade dock bestått uppsyningsmännen »först 6, så 9 och sist 12 öre kmt» för hvarje genom deras åtgärd till spinnhusarbete dömd person. Men några enskilda arbetare hade de icke; alla, som voro där, voro ditdömda, och de enda, som ej af spinnhuset underhöllos, voro sådana mansarbetare, som af hallrätten ditsändes. För deras arbete uppbar spinnhuset ingen arbetslön, utan denna delades mellan arbetaren och vederbörande fabrikör, så att arbetaren njöte en del till föda och underhåll och resten behölle fabrikören i afräkning på sin fordran hos arbetaren. Hvad de gjort för att skaffa sig flera arbetskrafter hade icke burit önskad frukt; ty de till spinnhusarbete angifna personerna hade ofta funnit utvägar att därifrån fria sig.
Af så väl den 1746 af spinnhusföreståndarne förda klagan som kommersekollegiets utvidgningsförslag 1756 finner man emellertid fullväl, att i detta publika arbetshus intagits icke blott sådana personer, män eller kvinnor, som dömts för smärre förseelser och lösdrifveri, utan äfven ganska ofta, 1741 k. bref till trots, sådana af ena eller andra könet, som blifvit för gröfre brott dömda. Detta motsätter sig dock spinnhusets »vederbörande»; men synbarligen icke af principiella skäl. Då nämligen år 1765 »brist» på spinnhushjon öfverklagas af arrendatorerna, begära dessa själfva hos Kungl. Maj:t, att vanartiga personer, som dömdes för mindre brott till spö- eller risslitning eller fängelse vid vatten och bröd, i stället måtte få dömas på ett halft eller helt år eller mera till arbete å spinnhuset. Kommersekollegium instämmer i denna deras begäran; men i bref till kollegiet den 4 febr. 1766 afslår regeringen den, jämväl af det skälet, att »de unga och arbetsföra kanske skulle under fängelsetiden snarare blifva till sina sinnen mera förhärdade och af sällskapet därstädes förledas till större vanart». Däremot medgifver regeringen domstolarna i Stockholm att
Källa: Project Runeberg ·