Sida 274
III.
till arbete å spinnhuset döma dem, som en gång straffats för större vanart och åter därmed beträddes eller som straffats för tjufnad andra gången. I arbetsdriftens intresse frångås således här stadgandet i 1741 års bref. Men då kommersekollegium hösten 1767 hos regeringen klagat, att krigsrätterna i hufvudstaden på grund af 1766 års bref under loppet af ett år eller från okt. 1766 till den 5 okt. 1767 dömt icke mindre än 13 soldater till spinnhuset, de flesta för tjufnad, somliga på sex år, andra på 5, 3, 2 eller 1 år samt en på 3 månader, för hvilkas af-hållande från våld och oordentligheter bevakningen vore otillräcklig, hvadan begäres, att nämnda soldater måtte från spinnhuset förflyttas, helst de dugde för strängare arbete och således borde sändas till rikets slott och fästningar, så finner sig regeringen genom beslut den 26 febr. 1768 böra bifalla denna framställning. Allt visar, att man i sin praxis vacklat hit och dit, allt eftersom för stunden varit lägligt. Men af hvad vi anfört, torde ock framgå, att man företrädesvis afsåg spinnhusen för kvinnor. Bestämmelsen i 1723 års tjänstehjonsstadga, att försvarslösa kvinnor, som ej orkade böta, skulle föras till konungens slott, fästen eller ladugårdar att där ett fjärdedels år hållas till arbete, vann ett mera tidsenligt fullständigande i tillägget till 1724 års spinnhusinstruktion om de till publikt arbete dömda kvinnspersoner; och i fullföljd häraf stadgar k. brefvet den 30 april 1773 i fråga om straff för andra resan inbrottsstöld, att den brottslige skulle ådömas, utom kroppsstraff, två års arbete att fullgöras af män å någon kronans fästning och af kvinnor »antingen vid något rasp- och spinnhus eller annan arbetsinrättning, sådan som den å hvarje landsort kan vara att tillgå». Och om än i husbehofsbränningsförordningen den 20 dec. 1787, besynnerligt nog, stadgades, att kvinnor vid bristande tillgång till där fastställda böter skulle dömas till arbete å fästning och anstalt fogas, att därstädes skulle finnas äfven för dem lämpadt arbete, dröjde det dock icke länge, innan denna bestämmelse ändrades; k. brefvet den 21 dec. 1789 före-skref nämligen, att kvinnor i sagda fall skulle aftjäna sitt straff vid närmaste spinnhus, på det de »måtte njuta någon lindring i straffet och erhålla ett lämpligare arbete samt bättre bemötande än annars vid fästningarna kunde väntas». Man ansåg sig ock vid denna tid kunna beteckna spinnhusen såsom straffanstalter för kvinnspersoner, hvilka dömts till arbete för lifstid eller vissa år på grund af begångna brott; men en länge fortgående oregelbundenhet i hithörande praxis framtvang likväl tillägget: »dock varder skillnaden härutinnan icke alltid så noga iakttagen».1
Såsom vi hafva sett, uttalas om spinnhuset på Långholmen såsom straffanstalt ganska olika meningar. Kommersekollegium vill hafva det ansedt såsom »i synnerhet ett förbättringshus», och dess deputerade omtala den »munterhet», hvilken de funnit råda bland där intagna fångar
1 Elers, Stockholm 2, 279. — Att spinnhuset ansågs såsom användbart äfven i andra fall visar en anhållan af GÖta hofrätt den 22 sept. 1778, det K. Maj:t måtte medgifva, att en kvinna, som straffats för försök att afhända sig lifvet men nu upp' repat sådant försök genom att å tinningen slå sig med en hammare och med en yxa hugga sig i pannan, ehuru hon såsom sinnessjuk blifvit frikänd från straff härför, dock måtte, enär hon ej kunde lämnas å fri fot, sättas å Stockholms spinnhus, »där hon kunde förmås till en förnuftig eftertanka». — Riksark.
Källa: Project Runeberg ·