Sida 276
III.
fri fot, 25 skulle efter hand frigifvas och ytterligare 24, sedan de fullgjort lialfva sitt arbete. Samtliga dessa (91) hade erhållit arbete af fabrikörerna. Af en förteckning den 17 dec. 1751 öfver spinnhuspersonalen framgår, att af densamma 65 kvinnor voro ditdömda för vanart, tiggeri och liderlighet, 15 gossar för tiggeri och vanart, en ung dräng såsom »en vanartig person», en afskedad soldat för vanart och gatu-tiggeri, en öfverskäraregesäll för vanart och liderlighet samt fem kvinnor, liderliga och gäldbundna, för att afarbeta skuld till sina fabrikörer.
Huru högt förväntningarna om spinnhuset, såsom affärsföretag be-traktadt, en tid uppdrifvits, vinner särskild belysning af den ansökan, med hvilken fabrikörerna L. G. Mörck, Joh. Kruger, C. Dahlberg, L. Ståhl och J. P. Kirchbuch den 6 okt. 1742 till K. Maj:t inkommo. »Såsom själen och styrkan», yttra de däri, »till yllefabrikernas uppkomst och tillväxt uti tillräckligt garnspinneri består», så och då det redan upprättade spinnhuset ej kunde vara andra till nytta än dem, som redan ägde repartition i de leveranser, som för kronans räkning där komme att förfärdigas, begärde de att få inrätta ett nytt spinnhus, dock så att därtill iinge användas de af krögerierna influtna och till manufakturfonden eller spinneriernas utvidgande anslagna 30,000 dir kmt, hvarefter och sedan allt vore bragt i fullkomligt stånd, de ville »all förnödenhet bestyra» mot de förmåner, som bestodes vid det redan inrättade spinnhuset och mot rätt att få betjäna sig af hvad om tiggare och löst folk stadgadt vore och om månglerierna förordnats, så att då intressenterna något sådant folk angåfve, de då strax måtte gripas och detta spinnhuset tillställas. — Man ser, att afunden mot de mera gynnade här spelar in från de mindre gynnades sida. Särskildt torde de förras fria åtnjutande af understöd från den tidens »brännvinsmedel» hafva synts de senare afundsvärdt.1
Om än denna ansökan icke ledde till någon åtgärd i det önskade syftet, förblef dock icke spinnhuset i Stockholm det enda. Likasom 1600-talets patriotiska nitälskan yttrat sig i åtgärder för upprättandet af tukt- och handtverkshus, sökte sig samma stämning under 1700-talet uttryck i sträfvandet att åvägabringa rasp- och spinnhus; redan 1735 hade för ordnats, att spinnhus borde upprättas i Göteborg. 1 de förnyade allmänna manufaktur- och handtverkeriprivilegierna af den 29 maj 1739 stadgades än vidare i 10:e punkten, att nödig anstalt ock skulle göras till befordran af garnspinnerierna, så att denna näring »ej allenast i
1 Till hvad vi ofvan nämnt rörande hufvudstadskrögarnes helt olika stämning i fråga om denna metod att låta den ena näringen skatta till den andra, anse vi oss böra meddela, att de hos riksens ständer vid 1746 års riksdag, vid öfverklagande att krögeriet i k. f. den 28 jan. 1746 ang. brännvinsbränningen icke ansetts såsom borgerlig näring, uppgifva att de i utskylder från 1732 till 1734 betalt till kronan 180,000 dir kmt och till fabrikerna sedermera en årlig afgift af 30,000 dir kmt. Ständerna böra myndigheterna, som upplysa, det förr blott sparsamt någon antagits till borgare på krögerinäring, men att på senare tid krögaresocieteten »därtill befordrat en hop unga, friska och till nyttigare arbete dugliga personer i stället denna näring endast bort lämnas till de utom sitt förvållande afsigkoinna borgare samt deras änkor och fattiga hustrur såsom en håndtering, som dem är mera anständig än för friska karlar». Af 600 krögare hade blott 70 burskap; alla kontribuerade dock efter förmögenhet. Med hänvisande till 1734 års landshöfdingeinstruktion, som i 18 § sade, det försäljning af öl och brännvin ej borde räknas för någon borgerlig näring, afvisade ständerna krögarnes supplik.
Källa: Project Runeberg ·