Sida 292
III.
nämligen undskyllt sig med »bokhållarens» sjukdom och underlåtit af-lämna den begärda redovisningen, ehuru, såsom öfverståthållaren inhämtat, den sjuke bokhållaren redan den 25 maj varit förbättrad. Vida svårare torde dock hafva varit att från öfriga magistrater tilltvinga sig påräknade medel. Åtminstone antydes en dylik erfarenhet af kollegiets uttalande, att numera (1783) fonden från hela riket, efter kalkyl, utgjorde blott 8—9,000 rdr sp. årligen. Men K. Maj:t. bifaller dess anhållan, att förvaltningen öfver hela fonden måtte samlas i dess hand; och kollegiet anbefalles använda dess medel till underhållande af de tre spinnhus, som samtidigt förklaras skola bibehållas.
# *
Jämte frihetsstraffen i de olika slag af fängelser, vi nu berört, fortforo alltjämt kroppsstraffen som förr att ådömas och verkställas, om än under seklets lopp någon ändring till det bättre med afseende härå må kunna iakttagas. Såsom sådan kan väl knappast räknas bestämmelsen i k. brefvet den 11 nov. 1731, att där ej tillräckligt manskap funnes för gatulopps exekverande, skulle, på det straffet måtte missgärningsmannen öfvergå med den allvarsamhet och verkan, som vederborde, både i stad och på land gatuloppen förvandlas i spöslitande, så att, i fråga om män, tre slag af ett par spö skulle svara mot 2 V2 dir smt af de böter, den brottslige ej förmådde gälda, och 40 par spö, därutöfver ej finge dömas, gälla lika med 9 gatulopp; samt i fråga om kvinnor 30 par ris utgöra maximum, därvid, utan bestämd taxa, straffet borde efter omständigheterna lämpas. Dock torde den härmed öppnade utvägen att få allmogen befriad från verkställighet af gatuloppsstraffet vara att bedöma såsom i någon mån en reform i humanitär riktning. Utbytandet af sagda straff mot spö- eller risstraffet drog med sig stadgandena af den 3 juni och den 21 aug. 1766, hvilka bestämde: det förra, att sistsagda båda straff för dem vare sig af regementernas manskap eller andra, som begått stöld, öfvervåld eller slika grofva brott, skulle offentligen å allmän plats verkställas; samt det senare, att en straffpåle med halsjärn skullo uppsättas vid hvarje tingsställe. Och om än ett och annat af de grymmaste sätten att förhöja den straffades lidande så småningom under detta sekel föllo ur bruk eller genom 1734 års lag upphäfdes, kvar stodo ändock tillräckligt många för att alltjämt öfver straffen lägga samma färg som förr och hos dem bibehålla den dubbla uppgiften att på samma gång vara till plåga för föremålet och till skräck eller varnagel för alla andra. En rätt klar öfverblick öfver de medel, hvilka strafflagstiftningen för detta ändamål ägde anlita, lämnas af det förslag till taxa för rikets skarp rättare, hvilket Göta hofrätt till konungen ingifver och i hvilket Svea hofrätt den 1 juli 1727 förenar sig. Det har följande utseende:
dir smt.
»l:o För halshuggande med svärd eller yxa.................5.
2:o Särskildt för handens afhuggande....................2.
Källa: Project Runeberg ·