Sida 296
III.
hvardera till 10 dir, halshuggning med högra handens frånskiljande eller fullständigt parterande till 15 dir samt »hvart kreatur» till 10 dir, allt smt. Dessa afgifter utgingo sedan med sagda belopp ända in i början af 1770-talet och möjligen ännu längre, ehuru det ser ut, som om man något senare å nyo försökt få den lägre taxan af 1736 tillämpad. Åtminstone yttrar skarprättaren Jonas Bergman i sin efter Johan Jakob Anckarströms afrättande ingifna ansökan om 8 rdr 32 sk. tillökning för sin och de af honom underhållna betjänters »myckna möda vid detta tillfälle», att med 1736 års taxa kunde han ingalunda vara belåten, hvadan han ville hafva sin betalning, 51 dir smt, beräknad efter 3 dir smt å riksdalern. Den myckna mödan vid Anckarströms afrättning anser han tydligen inbegripa äfven dennes föregående kringförande å de olika torgen tre dagar å rad för att två timmar hvarje gång ställas i halsjärn vid skampåle under tafla, därå hans namn och missgärning tillkänna-gåfvos, samt därefter af bödelsdrängen hudstrykas med 5 par spö, 3 slag af paret. Mödan för Bergman vid själfva afrättningen inskränkte sig till högra handens afhuggande å delinkventen samt dennes halshuggande och steglin g.
I 1734 års lag var skarprättare med hustru, barn och tjänstefolk, genom stadgandet i straffbalkens 4 kap., tagen i konungens hägn och förbudet förnyadt mot att hålla hans ämbete för nesligt eller att stänga honom och hans husfolk ifrån ärligt folks umgänge. Öfverfall å honom eller hans medhjälpare å rätteplatsen eller annorstädes »med stenar, hugg och slag» bestraffades såsom brutet edsöre, till dess k. f. den 20 jan. 1779 bestämde påföljden till plikt af 200 dir för hvar i gärningen delaktig. Men i trots häraf och ehuru en och annan af dessa »ämbetsmän» genom ett »stilla och anständigt» lefverne samt förbättrade inkomster — därtill vid förrättningar hörde fri skjuts för en häst till och ifrån afrättsplatsen — möjligen kunde tillvinna sig en viss aktning, för-blef dock alltjämt själfva yrket afsky dt och dess innehafvare i allmänhet föremål för folkets afvoghet och förakt. Ett rätt bevisande uttryck härför hafva vi funnit i en skrifvelse från länsstyrelsen i Nyköping af den 20 jan. 1738, däruti öfverståthållaren i Stockholm ombedes besörja, att i därvarande barnhuset måtte varda upptagna »tre stycken omyndiga fader- och moderlösa bödelsbarn, b vilka där (i Nyköping) ej kunde omhändertagas hvarken i tjänst eller handtverk, ej heller där funnes några fästningsverk, att de där inne till någon tuktan och undervisning skulle kunna hållas.» Men där mera kräfvande »nattmans»-sysslor föranleda någon fördelning af mästermannens värf, framkallas ock häraf en skillnad i socialt anseende mellan mästermannen och bödelsdrängen, hvilken senare får sig de lägsta uppdragen anvisade. Detta får äfven sitt officiella uttryck, såsom visas af en den 14 nov. 1753 af K. Maj:t fastställd dom öfver gardessoldaten Anders Olofsson, som mördat sitt enda barn, en nio-årig dotter, och därför dömts: att androm till skräck och varning ställas å Norr- och Södermalmstorgen en timme vid en påle med en tafla öfver hufvudet, hvarpå hans brott skulle utsättas, samt på hvardera stället afstraffas med 10 par spö, tre slag af paret, därefter han, sedan honom lämnats rådrum till en kristlig beredelse, skulle utföras till afrättsplatsen, där mista högra handen, halshuggas och på det sättet
Källa: Project Runeberg ·