Sida 300
III.
sådana arbets- och fängelserum, därom hofrätten i skrifvelsen den 8 mars 1749 till K. Maj:t uttalat sig. Dä lagkommissionen den 19 okt. 1751 aflämnar förslaget till pardonsplakat, anmärker den ock att, för undvikande af att en mängd missdådare på en gång skulle utsläppas, inskränkningar skett med hänsyn till vissa brott, Pardon borde således gifvas l:o) dem, som till utrikes ort afvikit, att de måtte återkomma hvar till sitt hem, hus och näring, dock att de, om deras brott vore sa beskaffadt, skulle förlika målsäganden och undergå kyrkplikt; 2:o) dem, som för tjufnad eller andra missgärningar på vissa år dömts till fästnings- eller annat arbete, dä de suttit hälften af dem ådömda tiden; samt 3:o) dem, som redan häktade, skulle efter kroningsdagen komma att af öfverrätt ådömas sådant arbete på vissa år, hvadan äfven för dem halfva strafftiden borde efterskänkas. Men undantag borde göras för alla dem, som dömts för smädelse mot Gud och affall från den rena evangeliska läran eller som för villfarelse däruti blifvit lands-förvista; för dem, som dömts för förräderi och brott mot rikets säkerhet, för lasteligt tal mot konung och regering, för myteri och uppror, mordbrand, tidelag, mord och nidingsverk, dråp eller slag å föräldrar, barnamord, rån och röfveri, kyrktjufnad, blodskam, svek och bedrägeri mot kronan eller banken; samt slutligen ock för dem, som i förväntan pä pardonsplakatet gjort någon missgärning, lifstidsfångar och sådana, som i fängelse begått brott. I rådet förekommer frågan den 12 no v. 1751, då lagkommissionens förslag till pardonsplakat där föredrages. Därvid an-märkes, att tjufvar ock därunder förr inbegripits; men det påminnes häremot, »att de, som (1719) pardonerats vid drottningens kröning, befunnits mesta delen varit å nyo i fängelserna, då (1720) konungens kröning inträffade», enär deras gärningar voro infama, och de därför ej fingo arbete hos någon. Tjufnaderna hade ock mycket tilltagit, ehuru straffet skärpts. Konungen afgör frågan den 19 nov. så, att ingen tjuf finge under plakatet inbegripas.
Sedan dess lydelse i enlighet härmed bestämts, infordrades från konungens befallningshafvande den 21 dec. s. å. bevis öfver sådana fångars förhållande, som blifvit dömda till fängelse- och fästningsarbete å behaglig tid. I anledning häraf blefvo bland andra föreslagna till lös-gifvande tre f. d. soldater, som voro dömda till fängelse på behaglig-tid och sutto å de bohuslänska fästningarna. Kommendanten å Karlsten, Jegerhielm, skrifver den 14 jan. 1752 om en af dem, Olof Tysten-berg, som först lifdömts för öfverfall å danske envoyén Windts betjänter men som benådats med 6 hvarf gatulopp och behaglig tids arbete å Marstrand, att han »mest mig betjänt och alltid visat sig beskedlig, nykter, snygg och ärlig och ej sökt tillfälle med de andra arrestanterna umgås». — Det ligger i dessa rader bevis för en i detta fall använd, af domen oafhängig, allenast af vederbörandes mänsklighetskänsla fram-tvungen individuell fångbehandling, som vi möjligen få antaga äfven i andra fall hafva blifvit utöfvad och som kanske ock kunnat under årens lopp rädda mången relativt ofördärfvad fånge från undergång. I händelse denne Tystenberg på Jegerhielms ansökan blefve benådad, hade han ock gifvit honom »2 dir 24 öre på handen» för att så få honom anvärfd vid sitt kompani.
Källa: Project Runeberg ·