Sida 301
III.
Man finner, att med de stadgade undantagen, pardonsplakatets till skenet så storartade barmhärtighet sammankrymper till mycket små dimensioner — ett förhållande, som vi för öfrigt, i likhet med Svea hofrätt 1751, tro hafva varit för landets befolkning i gemen det lyckligaste.
Med sagda begränsning af dessa pardonsplakat torde man ock antagligen hafva afsett att låta dem praktiskt beröra hufvudsakligen bekännelsefångar eller fångar på behaglig tid. Men sådana funnos icke alltid ens i de större fängelserna. K. brefvet den 22 april 1741 hade ju ock anbefallt krigsöfverdomstolarna att i sina utslag bestämma viss fängelsetid, emedan många delinkventer eljest kunde få sitta längre än deras brott förtjänt, särdeles sedan de sig bättrat. Från Jönköpings slott svaras 1751, att ingen enda fånge på behaglig tid därstädes funnes, hvadan plakatet där ej hade någon tillämpning. A de bohuslänska fästningarna
funnos, såsom ofvan sades, tre, i stoekholmsfängelserna tvä, i de finska fängelserna, så vidt kändt vore, tre; i spinnhusen funnos däremot många, 88 i Stockholm, 14 i Abo. I Helsingfors fanns 1764, enligt öfver-kommendantens, öfverste Ramsays uppgift, blott en fånge på obestämd tid, bonden Erik Kalfholm, som, misstänkt för giftmord å sin hustru, redan elfva år hållits i fängelse men, oaktadt mycken vårdnad af prästerskapet, ännu alltid vidhöll, att han vore oskyldig; han hade städse fört ett stilla och gudfruktigt lefverne, hvarför man ock hemställde om hans frigifvande. Att dock fortfarande sådana fångar funnos, visas af k. brefvet den 11 juli sist sagda år, däruti klandrande yttras, att på obestämd tid dömda fångar i fängelserna kvarhållits, änskönt de genom förbättring samt ett stilla och sedigt förhållande gjort sig värdiga att af nåd lösgifvas.
I en skrifvelse af den 26 aug. 1764 meddelar landshöfdingeämbetet i Helsingfors de i enlighet med k. brefvet den 8 maj 1754 af hof- och öfverrätter i vederbörande utslag föreskrifna formerna före lösgifvandet af på viss tid dömda fångar. »Innan en sådan arbetstid tilländagått», heter det, »infordras vederbörande placemajors eller prästens jämte vaktmästarens betyg, huru en sådan arbetsfånge sig under arbetstiden förhållit, hvilket därpå till öfverdomarens närmare bepröfvande afgifves och dess svar om en sådans lösgifvande afbidas; varandes innehållet däraf alltid verkställdt, så att ej någon längre, än han rätteligen varit dömd, där kvarhålles.» Enligt 1754 års bref kunde hofrätten, om fången ej visat någon bättring, med ett år förlänga arbetstiden; men vore hans vanart sådan, att fängelsetiden borde med flera år eller till lifstiden förlängas, skulle förhållandet anmälas hos K. Maj:t och dess beslut afbidas.
Såsom redan i det föregående omförmälts, hände understundom, att myndigheterna själfva ingingo med ansökningar om nåd för en eller annan fånge. Yi hafva antecknat sådana åtgärder jämväl af kommersekollegium; den 22 april 1777 söker det nåd för en kvinna, som 1763 dömts till spinnhuset för lifstiden på grund af förgiftningsförsök emot matmoder, och för en 71:årig gumma, som för oloflig brännvinssmugg-ling dömts till spinnhuset på 1,067 dagar. Men vi våga ej afgöra, om någon barmhärtighet härvid verkat såsom drifkraft; åtminstone om den ena af dem finnes antecknadt, att hon vore »skröplig och ar betsoduglig»,
Källa: Project Runeberg ·