Sida 20
I.
tjänstlösa manspersoner skulle kunnat instickas i de led, som uppbyggde Sveriges stormaktstid, hade man därmed visserligen icke mäktat utrota lösdrifveriet. En hufvudåder för dettas tillväxt påpekade konung Gustaf I i sitt allvarsamma plakat till samtliga allmogen vid Distings marknad d. 3 febr. 1541, då han förehöll dem, att de merendels uppfödde sina barn i själfsvåld, laster och brott, så att de hvarken räddes Gud, öfverhet eller föräldrar. De ständiga krigen bidrogo kraftigt att vidmakthålla och öka råhet i seder och folklynne, på samma gång de tillförde landet ständigt nya skaror af mer eller mindre lemlästade, sjukliga, af olika skäl från stadigt arbete afvända soldater, både svenska och utländska, likasom ock änkor, hvilka, sedan deras män fallit i krigen, tiggande drogo med sina barnskaror landet rundt. Ett hårdt klimat föranledde ofta felslagna skördar med åtföljande hungersnöd och farsoter samt ökad fattigdom, hvilken heller dcke motverkades af de stränga skråförfattningar och det öfverallt ingripande ekonomiska statsförmynderskap, som ej sällan lade hinder i vägen för äfven det förvärf, som kunnat mildra folkets brist och nöd. Dryckenskap och lättja rekryterade redan då af gammalt de afsigkomnas skaror. Fattiga föräldrar utöfvade då som nu konsten att förtjäna på sina barn genom att inlära dem i tiggeri, där icke detta rent af framtvangs af armodet i hemmen. Vi erinra om Axel Oxenstiernas äfven för ett tidigare skede sig lämpande yttrande den 3 nov. 1651, »när åter Kongl. Maj:t med rådet kommo tillstädes opp i Kongl. Maj:ts fyrkant» för öfverläggning med ständernas utskott. »Tiggeri», sade han, »tager nu så öfverhanden, att en liten pojke intet
annat snart hålles till än att tigga, likasom det vore ett handtverk.»-----
»Största tiggeriet kommer af föräldrarnes förvållande.»1 Och slutligen funnos utan tvifvel bland dessa tiders kringstrykande bettlare icke så få, hvilka efter undergången bestraffning för föröfvade brott icke kunnat, icke velat, icke fått återgå till de sysselsättningar, med hvilka de förut möjligen beredt sig en nödtorftig bärgning. »Såsom sker med dem där stulit hafva», yttrar ju Olaus Petri i sin 25:e domareregel; »de stå vid stupona, mista öronen och visas af by; om sådana människor rymma bort i främmande land, där ingen känner dem, och vilja sedan bättra sig och föra ett godt lefverne, så varda de aldrig betrodda, och är det straffet honom, som straffad är, ett hinder och blifver han däröfver förtviflad och värre än han var tillförene, och hade fördenskull bättre varit, att han hade strax mist lifvet.» Denna dystra uppfattning hänvisar till upprepade erfarenheter af de bestraffades tröstlösa belägenhet, hvilken knappast gaf dem någon annan utväg än lösdrifveriets. Men dettas vådor för samhället blefvo ock häraf yttermera ökade. Kom så därtill, att den i hela Europa öfverklagade landsplåga, som utgjordes af zigenar-folket, de kringstrykande tattarne, äfven fann sin väg hit — och man kan förstå, huru värnlöst svenska folket skulle finna sig vara gent emot ett missförhållande, som tycktes vara i oaflåtlig tillväxt.
De från katolska tiden nedärfda hospitalen, helgeandshusen och sjukstugorna voro icke ämnade och räckte heller icke till för att upptaga eller afvända ett samhällsondt af denna beskaffenhet. Lika litet
1 Ridd. och adelns riksdagsprotokoll, 4, 559—561.
Källa: Project Runeberg ·