Sida 21
I.
kunde för sådant ändamål påräknas fängelserna i riket. I bref af den 16 nov. 1611 till ståthållarne i landet klagade regeringen, att rikets häkten voro uppfyllda med en myckenhet fångar, af hvilka en del till äfventyrs aldrig varit lagförda, hvadan ståthållarne befalldes att vidtaga åtgärd för att de brottsliga måtte straffas och de öfriga varda frigifna. Rättskipningens långsamhet ökade således trängseln i fängelserna, ehuru-väl, enligt 1612 års adliga privilegier, adelns landbönder och tjänstefolk, om de anklagades för brott, icke fingo af kronans ämbetsmän häktas utan skulle, utom i svårare fall, i husbondens eget fängelse förvaras. De' råa sederna, de oupphörliga krigen och en mängd därmed i sammanhang stående våldsdåd togo fängelserummen i konungens slott och fästen tillräckligt mycket i anspråk; om än husmän och andra driftekarlar stundom där måste inrymmas, insåg man dock, att där ej kunde vara rätta platsen åtminstone för de lösdrifvare, som intet ondt hade gjort, om de än befunno sig på vandrande fot i den stora tiggarflocken. Man begärde åtgärder af regeringen. Att sådana voro nödvändiga, insågs väl af de flesta; men hvilka de skulle vara eller huru de skulle ställas i verket — därom hade man ännu mycket dunkla föreställningar.
*
Källa: Project Runeberg ·