Sida 346
VI.
man borde förvänta ett sådant inkast, då fråga är om resningen af några för den lidande mänskligheten»?
Förslaget var affattadt i 13 paragrafer, däruti fastslogs: att hvarje län skulle hafva sitt särskilda fängelse uppfördt i minst 3 våningar, däraf den lägsta skulle inrymma vaktbetjäningsbostäder, den mellersta »med en korridor längs hela byggnaden» och å sidorna hvälfda, »minst 6 alnar höga och långa rum», för gröfre missgärningsmän; samt den högsta, på samma sätt anordnad, för mindre brottslingar, med en mindre öfverbyggnad för bysatta, fängelsefångar och sjuka. Vidare borde hvart fängelse förses med en ingärdad gård, å hvars afskilda delar fångarne finge röra sig och hämta frisk luft, hvarje fångrum äga fönster, kakelugn, säng med nöthårsmadrass, filt och två par lakan, en stol, ett bord, ett stenkrus, ett handfat och tvenne handdukar; hvar fånge bestås en tröja och en väst af vadmal med buldanfoder, långbyxor af samma slag, två blångarnsskjortor, två par ullstrumpor, två lärftshanddukar, en hatt och ett par läderskor samt för transporter vintertiden en kapprock af vadmal. Slutligen borde förbjudas att i samma rum inhysa mer än en rannsakningsfånge eller undantagsvis flera än två; att belägga så förvarad fånge med bojor eller fängsel eller bemöta honom med hugg och slag; att till fånge försälja eller för deras räkning uppköpa brännvin eller sådana starka drycker, som föranledde fylleri och utsväfningar; samt att sedan fånge blifvit dömd, ingen finge vara med honom i samma rum innesluten.
Det är således enrums- eller, cellsystemet, som i detta förslag första gången förelägges svenska riksdagen. Men för dess genomförande saknades ännu viktiga förutsättningar. Landshöfdingarne i Växjö och Kalmar, grefve Carl Stellan Mörner och baron M. Ankarsvärd, landtmarskalken, beledsagade motionens öfverlämnande till allmänna besvärs- och ekonomiutskottet med förklarande af fängelsernas i deras län nöjaktiga tillstånd,1 och den förre fann dessutom »något obehagligt att se ämbetsmän i allmänhet attackeras». Enda påföljden af motionen blef ock en skrifvelse till K. Maj:t, däruti, under förklaring att genom k. brefvet den 27 nov. 1798 och k. f. den 2 maj 1809 — i hvilken senare stadgats att för brott häktade skulle i dag-förplägning åtnjuta 2 sk. b:ko och lVs mark mjukt rågbröd — sådana anstalter blifvit föreskrifna, som mänskligheten påkallade och statens tillgångar medgåfvo, rikets ständer hemställde, det vederbörande, som vid fängelserna hade uppsikt och vård, måtte förständigas att därvid ställa sig sagda bref till nogaste efterlefnad.
Till samma riksdag aflät regeringen en proposition om sådan förhöjning af det underhåll, borgenärerna ägde bestå bysatta gäldenärer, att deras villkor blefvo lika med de i k. brefvet den 2 maj 1809 bestämda. Vid remissen af denna proposition föreslog Pehr Tham till Dagsnäs, med åberopande af erfarenheterna från Amerika och Hamburg, att lagutskottet skulle anmodas utarbeta ett förslag, »huru alla slags
1 Fem år därefter anför dock landsliöfdingen i Växjö, samme grefve Carl Stellan Mörner, i sitt den 24 dec. 1814 afgifna yttrande rörande fångfängslen, att fånghuset i Växjö »saknade allt utrymme för att kunna utsläppa fångarne någon gång om dagen till att hämta frisk luft, hvilket dock för deras hälsa vore ganska nödvändigt».
Källa: Project Runeberg ·