Sida 349
VI.
den ort, dit de blifvit permitterade, hafva de ofta hvarken hemvist eller näringsfång.»
Landshöfdingen i Jönköping, baron E. G. Boije, påpekar särskildt folkets medlidande såsom förorsakande rymningar. »Den fängslades bittra klagan», säger han, »öfver sjukdom och svårt lidande, uppväcker medömkan i fångförarens hus. Hustrun, barnen eller tjänstfolket bevekas att för någon stund lossa eller borttaga de fängsel, som anses plåga fången; ocli detta ögonblick begagnar han till sin flykt», ehuru fångföraren, lagförd, vanligen påstår, att fången själf befriat sig från fängslen, hvilka man merendels återfinner i skogen.
Ett särdeles kraftigt och för tidsförhållandena belysande yttrande är det af landshöfdingen i Linköping, grefve Cronstedt, afgifna. Under erinran, att väl skjutsen men ej bevakningen ålåge allmogen å fång-föringskemmanen, förklarar han dock dåmera omöjligt att ålägga krono-betjäningen den senare, enär den omöjligen medhunne densamma. Ännu 1774 funnos nästan aldrig mer än tre till fyra fångar på en gång i därvarande kronohäkte, nu däremot ingen enda dag mindre än 12—15, stundom dubbla antalet och därutöfver. Beträffande fängslet, anmärker han, att intet straff, icke ens det minsta, ägde föregå den lagliga pröf-ningen af brottet; hvarje förnuftigt och liberalt styrelsesätt erkände den grundsatsen; »men», säger han, »jag tror icke någon motsägelse kunna äga rum, att ju den stångjärnsklädsel från armar till hufvud och fötter, som 1 mom. i kung. den 12 juni 18021 beskrifver, måste särdeles genom långvarigheten, veckor och månader, utgöra större pina än det allra högsta kroppsstraff lagen i missgärnings- och straff balkar na stadgar, då numera obrukliga rådbråkningen undantages; och tvifvels-utan skall en svagt byggd människas lifskrafter, om de ock därmed uthärda, för framtiden aftyna och förstöras, äfven genom nödvändiga, däraf följande osnyggheten. Vederbörande tjänstemän och betjänte äro skyldiga att försäkra sig om och alltså häkta enhvar person, som i urbota mål är med sannolika skäl till brottslighet befunnen, äfvensom okända kringstrykare i ovisshet, om de icke kunna vara förrymda missgärningsmän; men visst icke sällan händer, att slika häktade personer i brist af fullkomliga bevis måste af domaren sedermera frikännas, och det är icke utan exempel, att ju någon bland dem, ehuru stora liknelser och anledningar emot honom förekommit, som friar åklagaren och griparen från upprättelses gifvande, eller hvad man kallar rekonvention, dock slutligen med visshet funnits hafva varit alldeles oskyldig, äfvensom att kringvandraren varit ofelaktig i allt annat, än att han af oförstånd icke försett sig med pass. Huruvida billigtvis en sådan människa, som endast sammanstötta händelser olyckligtvis satt uti en tvetydig belägenhet, bör under det han föres till rannsakning, blottställas för ett så pinande kval som järnklädseln måtte medföra under långvarig rannsakningstid, den ofta förekommande uppskofsomständig-heter göra nödvändig, lärer åtminstone ingen moralist medgifva, och dessutom fruktar jag, att det ohyggliga skådespel, som dessa järn-besatta medmänniskor alltjämt på vägarna skulle gifva, icke kunde medföra bästa verkan på folkhopens lynne.»
1 Utfärdad af hans företrädare i ämbetet, grefve Strömfelt.
Källa: Project Runeberg ·