Sida 348
VI.
lämnades obegagnadt, hvadan ej sällan rymningar i följd häraf framkallades. Underligt- var således icke, om uppmärksamheten med mera allvar än dittills nu vände sig åt dessa förhållanden. I en k. skrifvelse den 14 sept. 1814 infordrades länsstyrelsernas utlåtanden rörande såväl de brukliga fängslen som ock öfver deras möjliga förbättring eller utbytande mot någon ny sådan, så beskaffad, att den, förenklad och likst.ämmig öfver hela riket, kunde vara tillgänglig hos fångförare och kronobetjäning, med ringaste kostnad förenade minsta olägenhet för fången samt, ökande säkerheten »å hans person», försvårade möjligheten för honom att genom list eller våld därifrån göra sig lös. Yttrandet borde jämväl omfatta dels sättet för de fängslades bevakande nattetid, då de ej kunde fortskaffas utan måste hos fångförarne kvar-hållas, dels ock fångförarnes skyldigheter, sådana de voro eller borde vara samt kostnaden för föreslagna fängsel samt utsikten för dess gäldande af häradsmedlen.
Landshöfdingen i Stockholms län, Edelcreutz, upplyser, att de därstädes likasom öfver hela riket brukliga fängslen utgjordes af hand-klofvar och träblack, den senare i utskärningarna för benen fodrad med järnbleck och på utsidan orngjordad med järnband. Någon gång hade grofva brottslingar »blifvit belagda med järnselar, som bestodo af hopsmidda ringar kring halsen, lifvet eller midjan, armar och ben, alla af järn, med kedjor från halsringen till handledsringarna och buk-gjorden samt ifrån denna senare till fotringarna äfvensom bägge fot-ringarna emellan sammanlänkade». Bojor och black af järn, »som utgjordes af ringar kring benen, fästade med en kedja eller järnstång dem emellan samt bult eller en ring om ena benet med vidhäftad en kortare järnstång», nyttjades äfven. Järnselarna uppgingo ofta till nära fem lispunds tyngd och kunde ej heller synnerligen länge i sänder oförändrade uthärdas. Trygghet för den fängslades kvarhållande skulle dessa olika fängsel dock alla gifva, »om ej vårdslöshet och list ofta öppnade tillfälle till deras förstöring». Fastlästes fångens händer emot hvarandra, kunde de utdragas; parallellt satta, höllos de kvar. Järnblackar sprungo sönder, om de förfärdigats af kallbräckt järn, och kunde lättare sönderfilas än träblackar. Bäst förekommos rymningar, om fangarme flera på en gång under tillsyn af militär person afsändes efter upprättade marschruter och brefväxling länsstyrelserna emellan samt skjutsskyldiga hemmansåboar med hästar och åkdon mötte å bestämda gästgifvargårdar.
Landshöfdingen i Växjö, grefve Carl Stellan Mörner, förklarade det omöjligt att hindra rymningar, så länge fångfor slingen verkställdes af allmogen, däraf »de flesta, enfaldiga ocli godtrogna, låta sig lätt förleda af fångens försäkringar och tilläf ven tyrs ofta upprepade oskuld». Med beklagande, att äfven fästningsfångar lämnades tillfälle att rymma, an-märkes, det man »i år hört, att hela skaror däraf från fästningarna afvikit» och heter det, »naturligtvis måste dessa blifva tjufvar och röfvare, då de undkomma halfnakna och utan medel att sig kläda och föda». »Därnäst», yttras vidare, »utgör ett icke mindre ondt, den mängd af värfvade krigsmän, som permitteras ocli stryka från den ena till den andra landsänden. De komma ofta med hustrur och barn, och å
Källa: Project Runeberg ·