Sida 353
VI.
ombudsmannen, baron Manner helm, statssekreteraren Hans Jäv ta, d. v. assessoren Zenius m. fl., hvilka erhöllo konungens uppdrag att föreslå sätt för och begränsning af det ifrågasatta arbetet, betonade särskildt, i sitt den 12 lebr. 1811 afgifna utlåtande, behofvet af brottmålslagarnas revision, i syfte att bestraffningssätten måtte varda lämpade ej mindre efter beskaffenheten af brottens »karaktär, nyanser och verkan på samhället», än äfven efter den allmänna säkerhetens fordringar och efter hvad upplysningen, mänskligheten och den brottsliges förbättring, jämförd med folkets lynne, seder och tänkesätt samt statens tillgångar kunde medgifva. Den nya tidsvinden möter oss här fullkomligt bestämd. Men att den icke skulle lyckas föra fram sin uppgift på raka vägar an-gifves nog tydligt af hänvisningen till »statens tillgångar».
Två dagar efter utlåtandets afgifvande blef det föredraget i regeringen, som därvid tillsatte den af riksdagen begärda kommittéen; i densamma ingingo jämte tolf ledamöter utan arfvoden, lagmannen Flink, häradshöfdi ngen Törneblad, professoren L. (Jr. Rabenius, assessoren Zenius och advokatfiskalen P. Staaff såsom arbetande ledamöter. De tre förstnämnda afgrngo dock under förra hälften af år 1814, sedan de grundsatser, på hvilka Rabenius byggt ett af honom utarbetadt förslag till missgärnings- och straffbalkar, af kommittéens flertal ogillats. Det utgick från afskräckningsteorien och bibehöll de flesta kroppsstraffen; Rabenius medgaf väl, att dessa icke kunde antagas befordra brottslingens förbättring; men de hade däremot den fördelen att vara snart öfver-gående; ty, heter det, >uie fullbordas inom tiden af några minuter, och om någon smärta fortfar att kännas efteråt, är den dock ej betydligt långvarig»; likaså voro dessa straff n högsta grad, ekonomiska»; ty, säger han, »det kan ej bestridas, att ibland alla någorlunda allvarliga bestraffningar ingen gifves, som fordrar mindre kostnader att verkställas än dessa». Men denna hänvisning till »statens tillgångar» tilltalade icke kommittéens flertal. För dem betydde »upplysningen, mänskligheten och den brottsliges förbättring» lyckligtvis mera än straffmetodens billighet.
I en viss motsats till Rabenii förkärlek för brottslingars kroppsliga bestraffning står tydligen den »allmänna mening», som fortfarande bemödade sig att få platserna för verkställandet af dessa straff alltmera afsides lagda. Enligt k. brefvet den 3 juni 1766 skulle sådana exekutioner försiggå på offentliga torg och platser; och sedan gammalt hade de i hufvudstaden verkställts å Stortorget, där den bekanta »Kopparmatte» med sitt ris i handen krönte pålens spets, samt å gatorna vid Kastenhof och stadshuset; men redan genom k. brefvet den 13 sept. 1773 bestämdes, att med anledning af den olägenhet, som de å sagda ställen »utsatta straffpålar till exekutioners verkställande med spö och ris» förorsakade, skulle dessa straffpålar flyttas till »Packartorget, ä nedre delen däraf» invid sjöviken. Väl bestämdes genom bref från öfverståt-hållaren den 24 jan. 1776, att en ny straffpåle skulle uppsättas vid änkedrottningens lifregementes corps de garde för undvikande af nödvändigheten att låna andra regementens straffställen, hvarigenom »den hälsosamma varning» regementet kunde få, ej ägde tillfälle att göra sig gällande; men att allmänheten icke för sin del uppskattade värdet af en liknande fordel, visade sig då de i närheten af Packartorget boende
Källa: Project Runeberg ·