Sida 389
VI.
när Geijer i sin skrift om fattigvårdsfrågan år 1839 yttrade, att »namnet Jcorrektionist inom få år blifvit en förskräckelse för hela landet», eller då kristianiaprofessorn, dr Holst, vid naturforskaremötet i Göteborg s. å.
väl erkände, att åtskilliga förbättringar under senare åren införts i svenska fångvården, men dock sade sig högeligen betvifla, att med dem kunnat åstadkommas någon moralisk förbättring bland fångarne — då instämde hela landet i dessa för styrelsen så nedslående omdömen.
Det kunde heller icke döljas, att snart sagdt allt utom den ökade arbetsdriften misslyckats i utförandet. De växande skaror, som invältrades i korrektionsanstalterna, omöjliggjorde tillämpning af de bestämmelser, som för fångbehandlingen fastställts. Ar 1833 förklarar general-auditören Netzel i styrelsen, att han vid inspektion af anstalten i Malmö funnit det stora fångantalet omöjliggöra hvarje klassifikation af fångpersonalen. Lockelsen att uppnå högsta klassen för att såmedelst vinna utsikt att blifva fri visade sig ock försvinnande liten, då nämligen den, som önskade bereda någon laga försvar, i de allra flesta fall därvid lät sig bestämma af helt andra skäl än betyg om korrektionistens klass. Tystnadsbudet befanns ock snart vara utan praktiskt värde. Akerhielm måste själf medgifva, att dess åtlydnad ej kunde öfvervakas »i bostäderna»; uppehållet å arbetssalarna, eggade det blott fångarnes förslagenhet och
gaf såmedelst upphof till farliga oordningar med ty åtföljande straff, däraf förbittring och hämndlystnad i ökad grad framkallades, utan att man dock lyckats alls förekomma meddelandena mellan fångarne. I ett styrelsens memorial den 23 mars 1833 förklaras, att »den allmänna verksamhet, som utgör hufvudvillkoret för korrektionsinrättningars möjliga nytta och för möjligheten af deras styrande utan de strängaste tvångsmedel, måste under arbetenas gäng ovillkorligen förena de uti samma
yrke arbetande korrektionister inom samma verkstäder, utan afseende på de olika klasser, de än må tillhöra». Klassifikationen hade därför måst inskränkas därtill, att fångarne inom samma inrättning finge bo klassvis; längre vore det »ej möjligt att komma vid folkrika korrektionsinrätt-ningar utan de oerhördaste omkostnader i afseende på boningsrum, verkstäder och tillsyn». Men då fångarnes fria meddelanden med hvarandra om nätterna icke kunde förekommas och de om dagarna blandades med hvarandra, alldeles oberoende af all klassifikation, måste ju uppnåendet af de med denna förenade syften visa sig vara alldeles omöjligt. Kom så därtill, att den nya stadga, som den 29 juni 1833 rörande de försvarslösa utfärdades, bibehöll rätten för dessa att återfå friheten, då någon gaf dem laga försvar, utan afseende å den klass de inom anstalten därvid innehade; och man kunde väl då med skäl ifrågasätta klassifikationens eget laga försvar, då ju lagen på sagda sätt tillerkände den oförbättrade en större rätt än den förbättrade, i det att den förre kunde återfå friheten förr än den senare, hvilken däremot lätteligen kunde, allt sitt välförhållande till trots, under långa år alltjämt varda vid anstalten kvarh ållen.
Nyssberörda 1833 års stadga borttog rätten till frigifning för den, som förvärfvat sig, ärft eller fått 50 rdr rgld samt under senaste tre månaderna förhållit sig väl. Af de villkor, den för frigifning bestämde, stod intet i den försvarslöses egen makt att utföra; allt berodde på
Källa: Project Runeberg ·