Sida 391
VI.
och f. d. tjänstehjon» — det vill ju säga just sådana, som oftare genom superi än genom för tidigt gifte och bosättning å för små jordlotter bringas på fall. Äfven fåtaligheten af kvinnofångarne förklaras, enligt vår mening, riktigast genom hänvisandet till deras nyktrare lefnadsvanor, hvarigenom de undvika många brott, hvilka begås företrädesvis under rusets inflytelser.
I fångvårdsstyrelsens skrifvelse till K. Maj:t den 23 mars 1833 hade dock yttrats, att dryckenskapslasten ledde till sedeförfall och äfven till grymma brott, hvarjämte därstädes jämväl åberopats justitiestats-ministerns berättelse för år 1830; och där hade icke förgätits den andel, sagda last hade i öfverfyllnaden af fängelserna. Alla ingångna ämbetsutlåtanden, yttrar excellensen Rosenblad i nämnda berättelse, »instämma där uti, att dryckenskap och fylleri alltmer och mer sig utbreda, samt att mångfaldiga både gröfre och mindre brott därifrån sig härleda», så att »sällan något brottmål forekomme, hvaruti icke brännvinet ingredierade». Detta bestyrktes äfven däraf, att 2,084 brott år 1830 tilldragit sig under dryckenskap. Särskildt hade erfarenheten ådagalagt, att dråp i bråd skillnad begåtts under rusigt tillstånd. Med fylleriet hade det kommit så långt, »att åklagare i flera orter icke ansett löna mödan att därå tala». »På Gotland», heter det, »är ingen och i Malmöhus län blott en enda person, i Norrbotten två, i Västerbotten tre och i det folkrika Vermlands län fem personer under loppet af år 1830 af K. Majrts befallningshafvande pliktfällda, ehuru föga sannolikt är, att dryckenskap är mindre gängse i dessa län än i andra såsom i Östergötland och Blekinge, där i det förra 80 och i det senare 65 personer af K. Maj:ts befallningshafvande blifvit sakfällda. »Det synes därför», yttras vidare, »att förbud icke ensamt förmå hämma denna last. Fylleriets rysliga följder måste lifligt kännas och den allmänna opinionen riktas därhän, att denna förbrytelse anses för hvad den är: vanhederlig, sedlighetens, idoghetens och trefnadens graf.»
Allvaret i dessa ord bestyrkes genom en därpå följande hemställan, om icke konungen skulle täckas genom landshöfdingarne låta förklara sitt höga välbehag öfver de nykterhetsföreningar, som stiftats och uppdraga åt landshöfdingarne och biskoparue »att icke genom ämbets-myndighet utan på det sätt, som snarast leder till det goda ändamålet och hvartill dessa ämbetsmäns ställning i samhället lämnar dem många tjänliga tillfällen, uppmuntra till sådana föreningars ingående, livar vid i synnerhet prästerskapet kunde räcka den mest verksamma hand». Svaret på denna hemställan blef det nådiga cirkuläret den 3 mars 1831, däruti allvarliga maningar gafs till användning af det personliga inflytandet för åstadkommandet af ett bättre tillstånd. Men hvilken verkan denna åtgärd haft, får sin egendomliga belysning af justitie-statsministerns under följande åren upprepade anmälningar om hela län, däruti ingen eller blott några få för fylleribrott pliktfällts; under åren 1831—34 fälldes t. ex. i Malmöhus län ingen, 1831—32 i Hallands och Västerbottens län ingen, på Gotland tre o. s. v. Och då han, »enär förordningen mot dryckenskap likasom andra lagar borde handhafvas», hemställer, om ej konungens befallningshafvande i de län, där så få fylleribrott åtalats, borde anbefallas upplysa om anledningen
Källa: Project Runeberg ·