Sida 392
VI.
därtill, samt Kungl. Maj:t på grund häraf infordrar deras förklaring, blir svaret, att »bristande åtal därtill icke föranledt».
Med ett nog talande: »Detta vore önskligt» — affärdar justitie-statsministern i sin berättelse för 1832 detta minst sagdt besynnerliga påstående. Ocb han tröttnar icke att fästa konungens uppmärksamhet på rusdryckernas härjningar. »De flesta brottmål», heter det i hans berättelse för 1834, »den bekymrande tillväxten i antalet på dem, som tillbringa deras lif inom fängelsernas och korrektionsinrättningarnas murar och minst hälften af de årligen förefallande själfmorden föranledas och förorsakas af brännvinet.»
Men hvilken stormakt detta var och hur djupt man böjt sig för dess välde, vitsordas icke minst af de så länge fruktlösa försöken att tillbakatränga det. Synnerligen anmärkningsvärdt må i detta afseende vara, att det af Howard blottade missförhållandet i dåvarande fängelse-föreståndarnes, vaktmästarnes, vana att till fångarne sälja brännvin, ehuru uttryckligt förbjudet i 1798 års kungl. bref, ändå alltid fortsattes. Vid den inspektion, som samma år Akerkielm afgått förrättades af hans efterträdare i Smedjegårdshäktet i hufvudstaden, finner sig denne böra anmärka, att de ständiga oordningarna inom sagda häkte borde tillskrifvas icke allenast mängden af där förvarade gröfre och förhärdade brottslingar samt vaktbetjäningens efterlåtenhet utan »mycket också en inom fängelset belägen krog». Samtidigt anmärkes, att jämväl vaktmästarne vid hufvudstadens fängelser hålla krogar och att brännvinet äfven inom andra fängelser åstadkommer mycket ondt.
Det höga fångantalet i korrektionsanstalterna föranledde styrelsen
1832 att hos K. Maj:t anhålla, det till dessa anstalter hörande, ännu ej ditsända fångar måtte tills vidare få kvarblifva i länshäktena. Denna framställning bifölls. En oundviklig följd häraf blef naturligtvis den, att trängsel uppstod äfven i länsfängelserna. Styrelsen ingick därför
1833 med förslag att afhjälpa denna. Pionierkåren å Karlsborg samt arbetskompanierna i Karlskrona och å Kungsholmen borde utvidgas, hvarjämte ett särskildt arbetskompani borde upprättas vid kronans varf i hufvudstaden; och hemställdes vidare, att åt lifstidsfångar, som sådant önskade, borde beredas deportation till någon aflägsen koloni, anseende styrelsen att så många af dem skulle komma att välja landsflykt, hvilken »icke lärer af människor utan bildning och bättre känslor med afsky betraktas», att sedermera en fästning blefve för de återståendes förvarande tillräcklig. Dessa förslag lände icke till någon påföljd, om man icke såsom ett eko af det sistberörda skulle vilja betrakta de förslag, som vid nästpåföljande riksdagen väcktes, ett af kaptenen Carl af Robsahm på riddarhuset, ett annat i bondeståndet af Petter Persson från Jönköpings län. Den förre föreslog en hemställan till K. Maj:t, att han måtte höra sig för hos ryska, holländska och engelska regeringarna, om de icke »för någon viss afgift» skulle vilja på utsatt ställe emottaga ett visst antal lifstidsfångar och för allmänna säkerheten vådliga grofva förbrytare för att använda dem i grufvor eller på kolonier; och den senare ville hafva deportation till »Amerikas kolonier» bestämd för alla, som straffats för 3:e resan stöld. Lag- och ekonomiutskotten afstyrkte dock dessa utvägar, såsom oförenliga med statens värdighet
Källa: Project Runeberg ·