Sida 393
VI.
likasom ock med rättvisans samt mänsklighetens fordringar gent emot äfven ifrågavarande personer; och jämväl riksdagen delade denna uppfattning.
Länshäktena, hvilka sålunda blefvo mer eller mindre upptagna af s. k. expektanter, det vill säga, försvarslösa, hvilka väntade på plats å korrektionsanstalterna och stundom kunde få vänta både ett och två år, voro genom justitieombudsmannens ämbetsberättelser kända på ett »allt annat än fördelaktigt sätt». Osnygghet, brist på sängkläder, fukt, otillräckligt utrymme o. s. v. äro ofta mötande anmärkningar. Men hvad som svårast utmärkte dessa fängelser och förskaffat dem omdömet att mf alla vara de mest för därfvande», var den fullständiga sysslolöshet, hvilken i dem ägde rum och som, då arbetstillfällen fullkomligt saknades, heller icke kunde aflägsnas. Fängelsernas, trots styrelsens alla ansträngningar, bristande utrymme drog således med sig äfven andra af de olägenheter, mot hvilka det nya systemet alldeles särskildt riktat sig.
Om än Äkerhielm emot sina allt talrikare motståndare energiskt försvarade utgångspunkterna för det system, med hvilket han en gång öfverflyglat Löwenhielms, hlef det honom dock till slut omöjligt att blunda för dess under tillämpningen alltmer ögonskenliga brister. Han söker då tillvinna det ett åtminstone relativt erkännande. Han erkänner »det strängare», det vill säga cellsystemets företräden, han benämner det: »det bästa af de möjliga». »Men», yttrar han, »där dess införande möter hinder af borgerliga lagar, af bristande kostnadstill-gångar, såsom förhållandet är i Sverige, måste man väl åtnöja sig med något mindre fullständigt, som under den framgående tiden af större erfarenhet, af högre förmåga kan förbättras, utöfver hvad det i dess första daning varit.» Denna vädjan till allmänheten om ett billigt bedömande af ett system, som kunde och borde utvecklas, tillvann sig blott föga afseende; man hade en gång mottagit hans planer med alltför stora förhoppningar för att icke nu känna sig desto djupare besviken; det fanns ju knappt ett hem, en stuga å hela svenska landsbygden, där man icke darrade vid besöken af de »korrektionister» och »fästningsfångar», som ströko landet rundt. Och inom själfva fångvårdsstyrelsen hade man förlorat hoppet. I en dess skrifvelse till K. Maj:t den 17 november 1828 läser man följande: »Genom hjonens beständiga sysselsättning har man allt bättre vunnit ändamålet att vänja de flyktiga vid stadga, de lättjefulla vid arbetsamhet, befrämja ordning och lydnad inom inrättningen och dymedelst hos dessa, dels brottsliga, dels förvildade människor bilda ett sinne, som utan att kväfva kärleken till friheten och hoppet om dess ernående alltid underhåller en stilla undergifvenhet under ödet och ett otvunget och opåkalladt erkännande af begångna förbrytelser.» I en annan dess skrifvelse den 17 okt. 1835 heter det däremot: »En beklaglig erfarenhet har visat, att det stora och vackra ändamål, som åsyftades med inrättningen af korrektionsanstalterna här i landet, ännu ej blifvit uppnådt.» Många orsaker därtill angifvas, bland andra anstalternas egen beskaffenhet. Där-varande fångars hat mot arbete och ordning riktades lätt mot dem, som härtill skulle hålla dem; och om än skulle lyckas att under
Källa: Project Runeberg ·