Sida 396
VII.
tagandet af denna föreskrift såsom ett hufvudsakligt villkor för befordran af straffens ändamål. Ensligheten efter slutadt arbete nödgar fången att öfver sin egen lefnad göra betraktelser, genom hvilka han ledes in på förbättringens väg. Umgänget med andra brottslingar betager honom anledning och tillfälle därtill. Det minskar obehaget af hans fångenskap och verkar oftast positivt till moraliskt fördärf eller förhärdelse genom samtal, som såra sedligheten eller eljest äro af lastbart innehåll, genom planers uppgörande till nya brott eller till rymning.» Och då straff-arbetshuset vore att anse »såsom en anstalt att upptukta brottslingar till lydnad för lagar, aktning för andras rättigheter, arbetsamhet och ordning i lefnadssätt, borde man ock med dem förfara efter enahanda grunder, som för uppfostring i allmänhet äro gällande». Det vore därför nödigt, att styrelsen öfver hvarje sådan inrättning indelade brotts-lingarne i klasser med afseende å brottens beskaffenhet, straffgraden och andra omständigheter och att den äfven ägde använda olika disciplin för särskilda klasser, bestående uti skillnad i föda, i sängställe med tillbehör, fristunder, arbetets beskaffenhet, rätt att mottaga besök o. s. v. Särskild vård borde hafvas om unga brottslingars undervisning och upptuktelse. Bestraffningen inom fängelset skulle bestå i »absolut enslighet eller fånges hållande i enrum både dag och natt», med skärpning i detta straff genom kost af blott vatten och bröd eller genom mörk cell.
»Man bör», heter det vidare, »föreställa sig möjligheten däraf, att straffånges förbättring kan före den af domstolen ådömda strafftidens slut tillvägabringas; och förhoppning, gifven åt fånge att genom välförhållande bereda sig förkortning af strafftiden, skulle ofelbart ofta blifva för honom en mäktig bevekelsegrund att sig förbättra.» Därför föreslås ock, att styrelsen om sådan förbättring bör göra anmälan hos konungen, »af hvars godtfinnande benådningsrättens utöfning beror». För undvikande af för tidigt frigifvande på grund af låtsad förbättring föreslås dock, att anmälan till benådning ej må göras förrän efter 15 år för första gradens fångar (lifstids) och efter utgången af 3/4 af strafftiden för annan fånge samt att anmälan ej må göras, därest dessa 3/å ej uppgå till ett år.
Fängelsestraffet kunde ådömas såsom enkelt eller ensligt eller vid vatten och bröd. Böter skulle, vid bristande tillgång, förvandlas i enkelt fängelse. Detta, som kunde åläggas ej under 12 och ej öfver 180 dagar, var förenadt med rätt att erhålla eget rum, om tillgång därtill funnes; ville och kunde sådan fängelsefånge bestå sig bättre underhåll och större bekvämlighet, än i fängelset allmänligen bestodes, samt arbete att sysselsätta sig med, vore det honom tillåtet, så vida ej ordning och säkerhet inom fängelset däraf stördes. De, som ådömts de båda andra slagen af fängelsestraff, ägde i dessa afseenden ej större rättigheter än straffarbetsfånge. Anföra vi nu ock: att fångar af olika kön skulle vara från hvarandra åtskilda; att straffinrättningen skulle vara så beskaffad, att den för fångens hälsa ej vore menlig; att fånge skulle tilldelas »sund och nödtorftig kost, så ock annan förnödenhet»; samt att, därest fånge ej kunde säkert förvaras utan särskildt fängsel, sådant finge honom påläggas, »dock ej för längre tid än säkerheten det fordrade» — så torde vi hafva i all korthet redogjort för de för förslagets skaplynne i hithörande afseende mest betecknande bestämmelserna.
Källa: Project Runeberg ·