Sida 398
VII.
garne; ty »då förbrytelsen för den ene uppenbarar den hittills knappt anade vidden af hans sedliga fördärf och genom en hälsosam fasa för hans inre elände smälter hans hjärta till en innerlig åtrå efter Guds nåd och förlåtelse för hans syndaskuld, störtar den en annan i förtviflan och förhärdar honom till de allra gröfsta brott genom den tanken: du står ej mer till att rädda — alltså raskt ner i afgrunden, allt djupare och djupare!» Erfarenheten har ock ofta visat, att sådana fångar, hvilka utmärkts såsom synnerligen farliga och ilskna, genom ett stilla uppförande, lydnad och flit förvärfvat sig inom fängelset ett helt annat omdöme. Då nu ett rannsakande af hjärtan och njurar ej är fängelse-föreståndarne förbehållet, blir det godtycket, som bestämmer klasserna och å dem fördelar fångarne. Men svårigheten är ej härmed slut. Om fången förbättras eller försämras — strax nya flyttningar, nya utsikter till misstag. Den, som har att hos fångarne inprägla aktning för den positiva lagen, är själf blottad på alla positiva bestämmelser med hänsyn till denna fångarnes viktigaste angelägenhet under hela fängelsetiden, är utan kompass på godtyckets och godtfinnandets vida haf, och kan således endast osäkert, vankelmodigt och tvekande skrida till verket. Nedflyttar man en fånge i lägre klass, undandrager man honom just därmed det bättre föredömets inflytande — och det var dock genom detta man af-såg att höja honom. Flyttar man en ovärdig till högre klass — något, som med den bland fångarne ofta upphunna fullkomligheten i lögn och förställningskonst kan befaras ej sällan inträffa, bringar man en djäfvul i gestalt af en ljusets ängel bland de bättre, hvilka därmed utsättas för frestelser, hvilka man afsett att förekomma. Klassifikationssystemet fordrar af fängelseförvaltningen gudomlig allvetenhet och vishet.»
»Väntar någon för straffångarnes förbättring fördel af deras klassificering, så måste han först och främst bevisa, att sedligheten och för-bättringsanlaget har grader, uppgifva, huru många sådana förefinnas samt hvarpå hvarje grad säkert kan igenkännas.» Kan detta ej ske, må det »förunnas oss att stanna vid den öfvertygelsen, att blandningen af det onda och goda hos hvarje människa har sin egen färg och beskaffenhet, som dock endast är synlig för den allvetandes öga och hvaröfver våra förmodanden äro alltför osäkra, att vi på dem skulle våga grunda något system».
Han fortgår härefter i sin bevisning mot klassifikationens inbillade nytta genom att erinra, hurusom förvaltningens förflyttningar alltid måste komma att af fångarne uppfattas såsom bevis på gunst eller ogunst och just härigenom reta till uppstudsighet och bringa straffet i misskredit. Vidare påpekar han, hvilka följder häraf kunna åstadkommas och huru den lägsta klassen skulle komma att taga sig ut, sedan i densamma alla hämndlystna och hätska sammanförts med den förut däruti inrymda flocken. Han frågar, hvem som väl skulle föra uppsikt och styrelse i det helvete, som skulle bildas, om man bland de 530 fångarne i hans eget fängelse skulle utvälja och i en klass förena 50 till 60 af de mest fördärfvade och farliga. »Nu», säger han, »äro de fördelade i hela anstalten och på alla håll omgifna af bättre. Själfva detta fördelande gör dem mindre skadliga, och vi skulle vara otacksamma, om vi icke erkände, dels att bofvarne genom dessa bättre blifvit öfvertalade att afstå från
Källa: Project Runeberg ·