Sida 429
VIII.
tjänstemän, köpmän, fabrikanter och handelsbetjänte, handtverksinästare och hemmansägare jämte mångfaldiga andra, af hvilka synbarligen de allra flesta på dryckenskapens breda allfarsväg från skilda utgångspunkter hunnit samma sorgliga slutstation. Men med än större förvåning åser man uppgifterna om de å korrektionsanstalterna under samma år förvarade kvinnornas föregående lefnadsvillkor. Ty äfven där möta samma iakttagelser. Till de 552, hvilka å dessa anstalter samlats, hafva alla samhällsklasser lämnat tillskott.
Såsom af intresse anteckna vi ock ur samma 1835 års statistik, att antalet lifstidsfångar därunder varit 640, antalet på bestämd tid dömda 1,377 och antalet till korrektionsanstalter på obestämd tid dömda, förut straffade 1,978. Hela siffran af de under året för försvarslöshet dömda uppgick till 2,403.
Man torde vid iakttagandet af dessa uppgifter förstå, med hvilka otroliga svårigheter det värf var förenadt, hvilket åt fångvårdsstyrelsen anförtrotts. Ty de anförda siffrorna utvisa icke något uppnådt maximum; de äro tvärt om ännu inbegripna i stigande. Fångantalet i riket uppgick vid slutet af år 1837 till 4,944 personer, höll sig åren 1838—39 strax nedom 5,170, var år 1840 uppe vid 5,294 och steg de båda närmast följande åren till 5,438 och 5,683 för att först 1845 nå sin höjdpunkt i siffran 6,408. Vid jämförelse med rikets folkmängd visar sig ock, att då vid slutet af år 1835 hvar 701 :a person i landet varit beröfvad friheten, var det vid slutet af år 1845 hvar 508:e, som iråkat detta sorgliga läge.
Knappast torde kunna framhäfvas något mera talande bevis å det trångmål, i hvilket fångvårdsstyrelsen under denna tid befann sig försatt, än det k. bref af den 25 nov. 1836, hvaruti, med anknytning vid tvenne för oss välbekanta bref från det föregående århundradet, det ena af den 18 mars 1748 och det andra af den 15 juni 1763, förordnas, att till allmänt arbete dömda personer, som på grund af bristande utrymme vid korrektionsanstalterna förvarades å länsfängel-serna, skulle, då säkerhet funnes, att de ej undkommo, utlämnas till enskilda personer för att genom arbete beredas förtjänst, däraf 1/g skulle gå till därvid använda bevakningen samt vidare fångens underhåll däraf gäldas. Af möjligt öfverskott skulle hälften tillkomma fången och hälften innehållas för att blifva honom till hjälp vid hans frigif-ning. Kunde ej arbete på detta sätt beredas, skulle sådant inomhus i fängelset af konungens befallningshafvande anordnas.
En annan utväg trodde man sig böra anlita genom att lämna kofferdiskeppare, som önskade förhyra korrektionister, rätt att genast, utan hvarje omgång, uttaga dem, likasom att å utrikes ort afskeda dem, utan det ansvar, som annars bestämts för underlåtet återförande af besättning. Det k. bref af den 26 maj 1837, som stadgade detta, blef utsatt för en tolkning »i allmänna papperen», som styrelsen missmodigt ansåg hafva föranledt hela sakens misslyckande.1 Att metoden dock i någon mån anlitats, torde framgå af k. brefvet den 28 sept.
1 Se styrelsens ursberättelse för 1837. Det var dock lätt nog att i berörda bestämmelser se försök att fä till stånd en kostnadsfri export af korrektionister.
Källa: Project Runeberg ·