Read Runeberg

Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar. Ett bidrag till svensk kulturhistoria

Originalsida 31
Originalsida 31
Originalsida 30
Originalsida 31
30–31

Sida 31

II.

pålagt ståthållaren på Stockholm herr Gabriel Oxenstierna och Lars Skytte att förrätta», i hvilket memorial bland annat förekommer följande bestämmelse: »sedan skola de ock upprätta ett tukthus i staden, dit alla fåfänga människor och lättingar kunna indrifvas, och göra däröfver en ordning. Och till en begynnelse och hjälp gifver H. Kongl. Maj:t därtill det underhåll, som kyrkoherden i staden hafver i de förledne tre vacanta åren varit af kronan tilldeparteret. Och så snart det är skedt, skall ingen tiggare lidas på gatan utan eftersom han är till, hafvas anten till hospitalet eller tukthuset, och den, som så stark och mögen är, förtjäna sin föda.»

Redan den 12 febr. 1622 är den anbefallda »ordningen» färdig.1 Den är uppgjord af de båda förenämnda Gabriel Gustafsson Oxenstierna och Lars Skytte samt dessutom af den Kongl. hofrättens bisittare samt borgmästare och råd uti Stockholms stad och Norrmalms förstad, »uppå H. Kongl. Majits nådiga vidare ratifikation».

Detta förslag till tukthusordning är affattadt i fyra, med särskilda öfverskrifter försedda artiklar, af hvilka den första handlar »Om huset» och helt kort lyder så: »Först skola borgmästare och råd i staden fly ett bekvämligt hus med sådana lägenheter som därtill behöfvas.» Andra artiklen afhandlar anstaltens styrelse; däruti bestämmas böter för den, som undandroge sig att mottaga val till denna; och heter det: »efter detta är ett verk, som utaf vår aller nådigste konung och herre, konung Gustaf, nu reger andes, är upptänkt och aldrig varit någon konungs tid tillförene, hvilket är Gudi behageligt oeh landet till tukt, disciplin och (att?) alle människor som något kunna göra för sin föda må efter Guds hud vinna sitt bröd såsom ock låta alla fördärfliga människor varda

tämda och späkta och att gudsfruktan, ära, tukt och goda seder må tillväxa både hos en och annan och otukt och oseder förminskas och bortläggas och därför må ingen häremot sträfva». Föreståndarne äro pliktiga att »skåda och se hvar och en som till tukthuset föres, om han är så stark, att han förmår så mycket, att han både med gammal och ung kan hinna arbeta»; och hvad af föreståndarne blifver befalldt, därefter skola »ålderfaderen och åldermoderen» rätta sig. Dessa förbjudas i tredje artikeln »att gifva någon varkunsamhet på fängelset» utan före-ståndarnes tillstånd; älderfadern »skall hafva nyckeln hos sig både dag och natt och ingen släppa däruti, förrän det är beviljadt af föreståndarne; ingen skall vara tillstadt att komma därin att förföra någon där inne, men begärer något ärligt folk gå dit in eller hafva sin barn och tjänstefolk med sig ditin och låta se på dem, som där hållas i tvång, så är dem efterlåtet, om de så vilja bedja dem att vilja hjälpa något till huset, så skall ålderfaderen och åldermoderen det göra med största reverenz, och då skola de hålla dem till, som där inne arbeta, att de sig ödmjuke-ligen ställa och bedja godt folk att de vilja hjälpa till huset, och sedan gå detta folket därut och aktas grant på att de icke någon utsläppa.» Under ålderfadern och ålder modern, som föra tukthusets register, fördela arbetet mellan fångarne m. m., äro anställda tvenne »opseendesmän»;

1 Denna märkliga handling, som fullkomligen bortglömts, har anträffats bland Riksarkivets papper och där vänligast förevisats oss. Dess värde för vår forskning be-höfver icke påpekas.

Källa: Project Runeberg ·