Sida 30
II.
Redan 1550 hade nämligen i London inrättats ett korrektionshus* däruti skulle upptagas kringstrykare, liderliga kvinnor och lättingar; i Amsterdam hade 1588, i Lybeck 1613 och i Hamburg 1615 upprättats tukthus, samtliga efter samma grundtyp. Öfverensstämmelsen mellan dem förklaras enklast af det för dem alla gemensamma syftet. I tukthuset i Hamburg skulle enligt därför utfärdade förordning intagas »die Armen und Nothdtirftigen, die ihre Kost nicht verdienen können, weil sie keine Mittel noch Wege dafur haben, oder aber wegen ihres faulen Fleisches nichts thun sondern gehen lieber betteln; dann die Zuchtlinge, welche von selber nichts gutes thun wollen, Gottes und sein heiliges Wort missbrauchen und verachten, den Eltern und der lieben Obrigkeit ungehorsam, in allerlei Unzucht, Hiebstahl, in Fressen und Saufen, in Summa, in allerlei Sund und Schand wie das wilde Yieh dahin lebet, und wo ihnen bei Zeiten nicht geholfen wiirde, einem anderen wohl gar in die Hände kommen und gerathen möchten.»1 Således: fattiga stackare, lättingar, vanartiga och liderliga personer, i synnerhet de unga ibland dem eller med andra ord: hufvudsakligen sådana, hvilka ännu icke genom svårare brott ställt sig utom rättsordningen men igenom utarmade villkor samt ett osedligt och dåligt lefverne ingåfvo farhåga för djupare fall, därest de icke i uppfostrande och tuktande syfte omhändertogos och höllos till arbete. Det var en människovänlig önskan att om möjligt rädda de vilseförda, hvilken vid denna tid öfverallt i Europa uppförde »tukthus» och »korrektionsanstalter».
Att Gustaf II Adolf skulle finna sådana åtgärder tilltalande, är lätt att förstå för enhvar, som rätt uppfattat hans ädla och sant människovänliga personlighet. Vi hafva ock redan nämnt, huru han genom 1624 års konstitution »mot tiggare och tidstjufvar» sökte för hela riket bringa till stånd ett helt system af dylika anstalter. Men om än planen rätt länge af regeringen blef vidhållen, bragtes den dock aldrig till verkställighet. Landets ansträngningar för den yttre politiken strandsatte den inre.
För konungen har det dock stått klart, att åtminstone beträffande Stockholm något måste göras. I juni 1621 skrifver han till ståthållaren därstädes Gabriel Oxenstierna1 2 att, ehuru Stockholms kyrkoherdes lägenhet och ställe nu på någon tid »hafver vacerad», så hade dock den inkomst, honom till årligt uppehälle af kronan deputerats, af andra upp-burits och till äfventyrs blifvit använd på personer, »som därför ganska ringa eller ock alls ingen tjänst gjort hafver»; därför heter det, »befalle Vi eder nådeligen, att I därom grannligen rannsake af hvad befallning så ock af hvem sådant skedt är, och när I det befunnit, skole I, all före-nämnd ursäktan oaktadt, det igen anfordra låta och det till tukthusbyggnads beforing och byggning använda låta.» Och sedan han lämnat Stockholm men af vidriga vindar på sin härfärd mot Polen uppehälles vid Älfsnabben, aflåter han därifrån den 18 juli s. å. ett memorial3 »öfver de ärenden, som K. Maj:t hafver nådigst tillbetrott och särdeles
1 Kl ef eker, Sammlung der hamburgischen Gesetze, 1, Hmbg 1765, anförd af Krohne, Lehrbuch der Gefängnisskunde, Stuttgart 1889, p. 16.
2 Stockholms magistrats arkiv. Kongl. bref, tom. 1.
3 Riksarkivet, riksregistraturet.
Källa: Project Runeberg ·