Sida 29
II.
henne dricka; då var hon så full, att hon föll ned mot sängen; sedan brukade hon munnen på honom, då slog han henne på axeln två slag, däraf kunde intet hennes foster förgås.»
Vid tiden för detta rättegångstillfälle hade de båda parterna suttit minst tre veckor tillsammans i fängelset. Ty redan den 6 okt. »bekänner» Jägare-Brita, »att när Bengts hustru kom ur kyrkan, kastade Johan sin kraga genom fönstret» under rått okväde emot henne och förklaring, att han, så snart han sluppe ut, skulle rifva keden af hennes hals. Samspråk emellan häktade och de å gatan eller torget där utanför gående synes hafva varit hvarken ovanligt eller otillåtet. Då själfve borgmästaren Hans Nilsson söndagen den 17 juni 1627 går förbi, ärnande sig till kyrkan, står Herman Hermansson för fönstret i fängelset och ropar till honom, om han ville komma till honom utanför fönstret, »begärandes att han ville höra honom ett ord eller tu». Herman var anklagad för våldtäkt och mord å en ung piga och hade stått inför rätta den 9 juni, utan att hafva afgifvit någon fullständig bekännelse. Men när borgmästaren nu kom till fönstret, bekände Herman sitt brott; sedan fortsatte borgmästaren sin väg till kyrkan. Dagen därpå anmälde han i rätten hvad sålunda förekommit, och fyra fångar, som samtidigt med Herman varit i fängelset, »vittnade så tillgått hafva och omtalade därjämte, att han bekänt jämväl för herr Lars kapellanen, när han besökte honom och tröstade honom med Guds ord».
Vid några tillfällen nämnes i de gamla tänkeböckerna ännu ett fängelse, ehuru det numera synes hafva i sådan egenskap användts blott undantagsvis. Då 1623 en person af en annan öfverfalles å bron från slottet, hotar lian denne med »tornet»; och vi antaga, att detta är det då ännu befintliga »Draketornet», i hvilket ett helt år, såsom ofvan nämnts, Peder Abelsson satt innesluten. Äfven af andra fall visas, att det ännu begagnades såsom fängelse. Den 10 nov. 1623 omtalas, att ett par af då häktade fem »röfvare och mördare», hvilka för det de röfvat från Hans Majestät två korgar med sölf och köksredskap förut varit insatta i Draketornet, sig därifrån utbrutit och rymt. Och den 16 aug. 1624 begär »riksgevalgeren», att han måtte få »stadens Draktorn» till att fängsla soldaterna, som illa göra, och att han måtte inkvarteras ej långt därifrån för aktgifvande att de ej bryta sig ut. 1630, den 9 aug., begära tvä män hos stadens råd att få köpa en tomt vid Draketornet, hvilket till-städjes dem, om de vilja bygga stenhus. Sedermera hafva vi ej funnit det nämndt. Det torde måhända icke vidare befunnits för ändamålet användbart.
Men desto tydligare är, att behofvet af någon lämplig förvaringsplats för sådana mindre grofva förbrytare, så ock lösdrifvare af man- eller kvinn-kön, yngre och äldre, hvilka man ansåg sig ändamålsenligast kunna straffa genom arbetstvång, under här berörda förhållanden skulle göra sig synnerligen kännbart. Om äfven en och annan för tjufnad straffad lösdrifvare måste med lifvet umgälla, att han åter vågat sig inom hufvudstadens hank och stör, kunde man likväl icke pä detta sätt straffa hela den mängd dylika landstrykare, som oaktadt alla hotelser å nyo där inställde sig. Och på spörsmålet om hvad som borde göras gaf utlandets erfarenheter ett svar, som Gustaf II Adolf icke underlät att tillgodogöra sig.
Källa: Project Runeberg ·