Sida 28
II.
själf vädja för den dömde till konungens nåd; och en annan yttring af samma stämning torde vara att finna i det redan anmärkta anlitandet af straff utanför lagboken. Bland dessa straff märkes allt oftare fän-gelset. Det ålägges vanligen för smärre förbrytelser, såsom t. ex. äre-röriga ord och slagsmål, men stundom ock i svårare fall, ehuru då alltid med någon särskild straffskärpning.1 Då nu likväl fängelserna på platsen egentligen voro afsedda blott för rannsakningsfångar och dessas antal rätt ofta torde hafva upptagit utrymmet, fann sig rätten, såsom vi sett, stundom nödsakad att destinera de dömda till arbetsplatser, hvilka icke voro fängelser. Verkliga sådana funnos väl vid denna tid i hufvudstaden knappast flera än två. Det ena fanns fortfarande i tornet »Tre kronor» i slottet. Här förvarades alltjämt fångar af skilda slag. Förrän Arnold Johan Messenius 1626 fördes till Nöteborg hade han i två år suttit här inspärrad.2 Men äfven för mera vanliga fångar anlitades det. När guldsmedssvennen Elias Holtgren midsommarsnatten 1622 under ett slagsmål å Volmarsön i misshugg ihjälstack elfvaårige gossen Specht, »rycktes» djurvaktaren med Elias, tog knifven ifrån honom och förde honom med en båt till slottet, där han strax, efter ståthållarens befallning, »blef insatt och i Tangelset förvarat». Detta fängelses vid denna tid vanliga namn angifves i 1624 års tänkebok för den 12 maj, då däruti omför-mäles, att J. Brun, som anklagats för dråp, åter igen skulle sättas »i fängelse på Smidiegårdern. — Det andra af ifrågavarande båda fängelser var stadens och fanns i rådhuset. När mål emot häktade uppskjutas, sättas de under tiden »i stadens fängelse»; och på klagan af Arendt skräddare sättes Christoffer Lutenist d. 4 okt. 1623 i detta fängelse »för sin ogudaktighets skull». En ganska målande beskrifning öfver hur det kunde tillgå här gifves oss af protokollet för den 25 okt. sistnämnda år. Denna dag, heter det nämligen, »blef Jägare-Brita utaf fängelset uppkallad, hvilken anklagade Johan Fisch, att han i Fängelset hafver stött och spjärnat henne, så att det är befruktandes, att det fostret, som hon går med, missgår henne. Och hvar det sker, skyller hon ingen annan därför än Johan, helst efter han sköt henne mot sängebrädet, och sedan slog han henne med ett vedträ brun och blå. Johan svarade, att hon stod på en fjärding oeh såg ut genom fönstret, där hennes man gaf
1 För underlåtenhet att uppenbara en kamrats plan att desertera dömes t. ex. soldaten Per Gudmunsson den 7 dec. 1622 af Svea Hofrätt att till straff slås i halsjärn och arbeta år och dag vid konungens slott och fäste. — Riksarkivet. Jfr Hagströmer, anf. st. s. 117—118.
2 Vi påminna om faderns Johan Messenii ord i sin rimkrönika om sonen, hvars fångenskap gjorde honom sådan sorg, att han »för gråt skull» ej mer kunde tala därom:
»Mig tröstar den ärliga man, som honom har under sin hand och nådeligen mot honom gör, som det sig med en fånge bör:
Hendrich Månsson ståthållar där berömvärd och hans husfru kjär;
Gud gifve dem efter min bön i himmelen en evig lön!»
Yttrandet torde bevisa godt för behandlingen af denne unge fånge. Joh. Messenii rimkrönika om Finland och dess inbyggare, Helsingfors 1865, s. 65.
Källa: Project Runeberg ·