Sida 452
VIII.
fängelse omedelbart af konungens befallningshafvande utöfvades. Genom k. brefvet den 28 mars 1854 förklarades, att livad sålunda stadgats beträffande nämnda häkten skulle äga tillämpning på de tillsyningsmän, som förordnats vid öfriga kronohäkten; och utfärdades slutligen genom k. brefvet den 28 maj 18G7 ännu gällande bestämmelser rörande till-syningsman vid kronohäkte, utan att dock därmed upphäfdes hvad genom k. br. den 11 dec. 1863 stadgats rörande tillsynen vid kronohäktena å Långholmen och Norrmalm, hvilken hufvudsakligen anförtrotts åt direktörerna vid straff- och arbetsfängelserna därstädes.
Kronohäktena i Alingsås och Nora indrogos, det förra 1868, det senare 1859. Äfven kronoliäktet i Sundsvall blef 1863 indraget; men ett nytt sådant blef, såsom ofvan meddelats, år 1879 därstädes uppfördt.
Af hvad vi i det föregående anfört synes, att man, trots sin slutligen vunna öfvertygelse om enrumssystemets företräden, dock med mycken varsamhet upptog dess tillämpning i landets egna fängelser. Man var likväl icke utan materiel för de satser, å hvilka man byggde. Redan på 1820-talet hade bekännelsefångar insatts i enrum och där till-bragt många år utan att däraf röna men. En sådan fånge var för mord anklagade Erik Nilsson, som den 12 juni 1828 insatts i cell å korrektionsanstalten å Långholmen för att förmås till bekännelse och som därstädes satt kvar till den 23 mars 1840, då han, utan att hafva något bekänt, på Kungl. Maj:ts befallning frigafs. Läkaren vid anstalten, dr Dahl, intygade, att detta långa cell-lif icke det ringaste för-slöande påverkat hans själsförmögenheter. På grund af k. brefvet den 30 sept. 1851 förständigades fängelseläkarne att hos styrelsen anmäla sina iakttagelser rörande fångar, som för längre tid varit inneslutna i cell. Flera sådana anmälningar inkommo, af hvilka man finner, att åtskilliga lifstidsfångar hållits i enrum fyra, fem, sex år, en, Anna Gustafs-dotter Bom, i 8 år och ännu en, Greta Nilsdotter, dömd för dråp å sin dotter, ända till 17 år. Hon insattes i cell den 2 juli 1849 och frigafs på grund af benådning den 23 oktober 1866, efter att hafva, på grund af egen önskan, tillbragt hela sin strafftid i cell. Stundom ådömde K. M:t flerårig celltid. Lifstidsfången Anders Larsson Damm blef, för mord å kamrat, den 5 juli 1850 i stället för halshuggning, af nåd ådöind 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkplikt och fortsatt lifstidsarbete; men detta skulle han de första fem åren förrätta i cell.
Innan vi öfvergå till försöket att framställa grunddragen af fångbehandlingen i rikets fängelser under nu ifrågavarande tidsskede, torde vi böra meddela, hvilka de särskilda slag af fångar voro, hvilka här inrymdes. Fängelsepersonalen i riket utgjordes vid skedets början ännu alltjämt af sådana, som för undergående af rannsakning eller af fängelsestraff, enkelt eller vid vatten och bröd, eller såsom försvarslösa eller för gäld bysatta förvarades i länsfängelser, krono-, stads- eller härads-häkten; vidare af för brott dömda personer, som blifvit ålagda arbete å fästningsfängelserna eller spinnhusen, vare sig för lifstiden eller på viss bestämd tid; än vidare af personer, som blifvit fråndömda friheten, intill-dess de kunde erhålla årstjänst eller annat laga försvar, och som, under af v ak t an härå, förvarades å korrektionsanstalter eller fästningar; samt slutligen ock af bekännelsefångar eller sådana personer, som »i enskildt
Källa: Project Runeberg ·