Sida 454
VIII.
ligen blef genom bestämmelsen i nya strafflagens 15 kap. 11 § samt dess 25 kap. om brott af ämbetsmän åtgärder af ifrågavarande beskaffenhet belagda med strängt straff. Okränkbarheten af rannsakningsfången i allt, som icke kräfves för hans säkra kvarhållande, är ock fastslagen genom bestämmelser i k. f. om strafflagens införande den 16 febr. 1864, § 19.
Det urgamla fängelsestraffet vid vatten och bröd blef upphäfdt genom lagen af den 16 maj 1884. Därmed försvann det sista kroppsstraffet ur Sveriges lag. Innan ännu spö- och risstraffen afskaffades, hade en stigande humanitet framdrifvit åtskilliga förslag till mildring i själfva sättet för deras verkställande. I anledning af en riksdagens i detta syfte af-låtna skrifvelse den 15 jan. 1835, däruti hemställdes om afskaffande af handklofvar och dessas ersättande med tvångströja eller annat lämpligt fängsel, förbjöds i k. brefvet den 12 juni 1839 användandet af handklofvar å den, som skulle undergå spöstraff. Dessa brukades nämligen för att vid dem å pålen uppdraga delinkventen. I stället borde nu användas vid pålen fästade tåg jämte starka läderremmar för att spännas öfver den brottsliges händer. Vidare förbjöds användandet af ej mindre handfängsel med skruf än äfven fotblack, i hvilken senares ställe borde brukas en järnkätting och därvid fastade två läderfodrade hällor med led. Nya modeller för transportfängsel blefvo sedermera genom k. brefvet den 21 dec. 1865 fastställda. De bestodo af läderfodrade handbojor med lås och läderfodrade fotbojor med tillhörande kättingar och lås, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1839 års fängsel; och tillstaddes användning af dylika fängsel äfven inom fångvårdsinrättningarna, då, undantagsvis, sådant för behörig ordnings upprätthållande kunde befinnas nödigt.1
Utgifterna för fångarnes beklädnad sökte man i möjlig mån minska genom att tilldela fångarne en del vid arméen kasserade uniformspersedlar, därför en fjärdedel af annars utgående medel för beklädnaden innehölls. Enligt stat skulle fästningsfånge erhålla en hatt med slitnings-tid af 3 år, en fodrad vallm ar sklädnad på 2 år, en buldansklädnad, två skjortor, två par strumpor och två par skor, allt på 1 år. Men ehuru beklädnad icke bestods andra fångar än fästningsfångar och korrektionister, ville medlen ej lätt räcka till. Väl hade, då förvaltningen af fangvårdsekonomien genom k. brefvet den 28 okt. 1830 öfverflyttades å fångvårdsstyrelsen, krigskollegium ålagts att vid hvarje halfårs slut meddela styrelsen uppgift å de persedlar, som för arméens beliof icke voro användbara och på sådan grund blifvit i förråden till fångars bruk af-lagda, likasom ock afsända dem till af styrelsen uppgifna orter, mot ersättning af transportkostnaden; men anordningen befanns dock förenad med många lätt begripliga olägenheter, däribland äfven dessa, att plaggen oftast voro alldeles utslitna, hvadan de skyddade fangen kvarken mot köld eller nakenhet, samt att militärbevakningen vid vederbörande fängelser till sin harm fann sig lika klädd som fångarne och på grund däraf stundom ock misstog sig, om livilka rätteligen tillhörde de bevakades eller de bevakandes antal. I sammanhang ined fastställandet af styrelsens förslag till stat å utgifterna för beklädnad, sängkläder, sjukvård, ved och ljus för fångarne å fästningarna och i Malmö fästnings- och
1 Se vidare härorn »Samling af författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården». Sthm 1892, s. 247—248.
Källa: Project Runeberg ·