Sida 471
VIII.
sattes ur stånd att i fängelserna begå sagda slags förbrytelser; men lifstidsfången Långström befanns år 1860 hafva i fästningsfängelset å Nya Älfsborg förfärdigat och utprånglat falskt mynt, och denna hans gärning var icke utan motsvarigheter inom andra fängelser. Vid besinnande af den ringa grad af bevakning, som med hänsyn till fångarnes stora antal kunde åstadkommas, och det tysta samförstånd, som mellan dem och deras vaktare ofta ägde rum, torde man dock finna begripligt, att dylika, annars ju otroliga saker kunde i fängelserna förekomma. Styrelsen förklarar ofta, att någon disciplin inom läns- och kronohäktena icke kunde uppehållas; att sådan blott med viss begränsning i krafven ägde rum i de öfriga fängelserna, framgår af hvad vi redan omförmält. Dråp, mord, stöld, mordbrand m. fl. brott förekomma oupphörligt i arsuppgifterna öfver fångarnes bestraffningar och skälen därtill. Domstolarna ådöma dem påföljder för de verkliga brotten, kommendanter, fängelsemyndigheter och fångvårdsstyrelsen för öfriga förseelser. Rubrikerna för de förra upptaga in i midten af 1850-talet: halshuggning eller arkebusering, spö, vatten och bröd samt prygel; för de senare åter: prygel, vatten och bröd, mörk eller ljus arrest, bärande af fängsel och minskad kost. Prygelpåföljden användes mycket ofta; år 1854 ådömas i fästnings- samt straff- och arbetsfängelserna för män 217 personer prygel, 218 mörk och 92 ljus arrest, 10 att bära fängsel, 4 fängelse vid vatten och bröd samt 28 minskad kost. Under 1860-talet minskas användningen af prygelstraffet. Ännu 1861 användes det i 85 fall; fem år senare i 11. Vid kronoarbetskåren är motsvarande siffra detta år 53; men äfven här är anlitandet af detta straff stadt i aftagande.
Med cellsystemets fortskridande införande inom länsfängelserna och kronohäktena förändrade sig där rådande förhållanden på det mest djupgående sätt. Icke så att icke bestraffningar förekommo; någon del af den publik, som där inrymdes, var ju helt naturligt alltför ra för att genast kunna utan motstånd foga sig i systemets kraf. Men denna del utgjorde dock ett mindretal. Är 1868 hade vid åtta af cellfängelserna ett större antal, från 25 (Långholmen) till 127 (Linköping) bestraffningar ålagts cellfångar, vid sju fängelser från 6 till 15, vid elfva från 1 till 3 och vid öfriga nio ingen. Men ett högst ringa antal af de bestraffade gärningarna höjde sig öfver gränsen af öfverträdda ordningsföreskrifter. Och snart iakttogos dessa så allmänt, att bestraffningarna vid samtliga cellfängelserna tillhopa ej uppgingo till det antal, som i början kunnat utdelas vid ett eller två af dem.
Är 1860 uppdrog fångvårdsstyrelsen åt kommendanterna och direktörerna vid fästnings-, straff- och arbetsfängelser att stadga ordningsregler för fångarne, jämte det styrelsen själf meddelade föreskrifter rörande påföljd af förverkad arbetsförtjänst. Och den 28 maj 1867 utfärdades K. Maj:ts nådiga reglemente för läns- och kronocellfängelserna i riket, därefter styrelsen den 9 april 1869 meddelade instruktioner för därvid anställda tjänstemän och vaktbetjäning.
Fångvårdsstyrelsen, för hvilken nya instruktioner utfärdats 1859 och 1877, hade till sitt biträde redan 1845 fått en läkare förordnad, hvilken ålåg att i frågor, som rörde sjuk- eller hälsovård, med sina råd
Källa: Project Runeberg ·