Sida 475
VIII.
De gamla af kännbara kostnader föranledda klagomålen öfver fångtransporterna fortforo alltjämt. Pä grund af riksens ständers hemställan bestämde Kungl. Maj:t den 24 juli 1849, att försök skulle verkställas med fångars fortskaffande till fots, enligt af fångvårdsstyrelsen afgifvet förslag. Detta förläde försöken till vägen emellan Stockholm och Nyköping med nattlägerställen i Svartlösa häradshäkte vid Fittja, Södertälje stadshäkte och transporthäktet vid Stora Aby, en vägsträcka af 7 mils längd. Fångarne borde under marschen hållas sammanlänkade medelst järnbeslagna trästänger, tre vid hvardera, iklädda läderbälten med axelremmar och järnkedja omkring lifvet samt fängslade med handbojor, dessutom försedda med armrockar af buldan med kapuschonger, hvarunder vanliga fångkappor kunde bäras, samt med läderskor och strumpor. En fånggevaldiger borde beräknas för hvar fjärde fånge och aldrig mindre än två medfölja. Vidare borde livar transport åtföljas af åkdon med en häst för forsling af fånge, som kunde bli sjuk, persedlar och omväxlande en gevaldiger. Redan den 6 mars 1850 beslöt dock Kungl. Maj:t, att dessa försök skulle inställas. De hade visat, att fångtransporterna till fots blefvo dyrare än de vanliga.
Till de klagomål, som af dessa sedan gammalt framkallats, kommo emellertid nya, i den mån cellsystemet vann en alltmera fullständig till-lämpning. Man iakttog, hurusom den i cellen åstadkomna sinnesändringen hos fången ganska ofta under färderna till och från rannsak-ningsställena genom samvistelse med sämre medfångar bortarbetats, hvadan den nyss ångerfulle återförts till sin gamla förhärdelse och allt med honom dittills företaget arbete blifvit utan frukt. Ett kraftigt medel mot detta missförhållande borde dock ligga däruti, att brottmåls-rannsakningarna så mycket som möjligt förflyttades till vederbörande cellfängelser. Den k. kung. af den 29 sept. 1863, som bestämde om ersättning till domare och målsägande i de fall, då flera härad hade gemensam tingstad i brottmål, gynnade sagda förfarande, som sedermera vunnit en alltmera omfattande tillämpning. Jämväl beträffande städerna har genom k. kung. den 20 maj 1862 rannsakningarnas hållande å fängelserna såsom regel anvisats. Detta förfarande har i betydlig mån undanröjt anledningarna till omförmälda klagan; och sedan landet blifvit i alla riktningar genomkorsadt med järnvägar och styrelsen i möjlig mån tagit dessa i anspråk för fångtransporterna, för hvilka å de hufvudsak-liga färdelinierna särskilda cellvagnar begagnas, hafva olägenheterna af sagda, så långt tillbaka öfverklagade transporter i betydlig mån inskränkts.
Hvarje gång utsikterna för de frigifna fångarnes framtida förhållanden af styrelsen under 1830 —40-talen beröras, sker det med en stämning af missmod, som stundom närmar sig fullkomlig hopplöshet. Man må blott betrakta nedanstående tablå för att inse, huru starka skälen därtill voro.
Vi hafva hämtat den ur 1837 års berättelse till K. Maj:t; den visar förhållandet åren 1835—37 mellan nykomna och recidivister.
Källa: Project Runeberg ·