Sida 477
VIII.
Under 1850-talet syntes förhållandena bättras. I sin berättelse för 1859 meddelar styrelsen, att sammanlagda antalet af dem, som efter 1855 års k. f. och intill 1859 års slut i cell aftjänat dem för l:a resan stöld ådömdt straff, uppginge till 2,076 personer; och då 280 af detta antal vid 1859 års utgång ännu voro kvar i cellfängelserna, voro de utgångnas antal 2,426. Af dessa hade för undergående af straff för 2:a resan stöld 222 vid slutet af 1859 till fängelserna återkommit; således blott 9 %. Styrelsen kände sig dock med allt skäl icke fullt viss, att detta gynnsamma utfall allt fortfarande skulle kunna uppvisas. Vid 1866 års slut hade också af de efter 1855 års k. f. dömda, då 8,497, däraf 503 ännu kvarsutto, 1,364 återkommit; återfallen hade således då stigit till nära 15 %. Under olika år visade sig siffrorna växla. Men jämförda med de ofvan anförda talen från 1836—42 hafva de mycket nedgått; af försvarslösa beräknades från kronoarbetskårens bildande till slutet af år 1866 omkring 31 % hafva återkommit, och under en lång följd af år hafva de från fängelserna frigifna men återkomna hållit sig vid omkring 30 %, hvilken siffra ock visar medeltalet af i brott återfallna för åren 1876—85.
Genom den sparade arbetsförtjänst, som vid fånges frigifning blef honom tillhandahållen och som kunde uppgå till stundom rätt rundliga belopp, likasom ock genom understöd från fängelsernas besparingskassor eller af skydds- eller fångvårdsföreningar, af hvilka flera i landets olika delar bildats, sedan år 1860 dåvarande hertiginnan Sophie af Östergötland i hufvudstaden stiftat »hemmet för frigifna kvinnor», sökte man motverka återfall i brott. Såsom i många fall föranledande dessa anklagade man redan i midten af 1850-talet de prästbevis, hvilka fångarne måste med-hafva vid sina försök att erhålla tjänst eller arbete och därmed deras föregåenden blefvo blottade, oftast med den påföljd, att de vägrades anställning och funno sig hänvisade antingen att förfalska bevisen eller att begå annat brott för att kunna skaffa sig uppehälle. Den år 1879 i Stockholm af fångvårdsstyrelsen och ett antal tjänstemän vid fångvårds-anstalterna därstädes bildade centralforeningen till stöd för frigifna måste därför i ett stort antal fall förhjälpa inom fosterlandet, snart sagdt, fredlösa frigifna till främmande länder för att bereda dem tillfälle att, oberoende af bevis, åt sig uppbygga en ny och bättre framtid. Äfven andra skyddsföreningar måste rätt ofta anlita samma utväg. Men i den mån allmänheten insåg, att den från cellfängelset efter där undergången strafftid frigifne fången icke var densamma, som utgått från det forna gemensamhetsfängelset med dess förvildande och nedbrytande inflytelser, kunde man dock märka en något minskad motvilja mot att komma i beröring med den frigifne och tillgodogöra sig hans arbetskraft. Människokärleken visade sig i många fall ganska verksam i arbetet för den fallnes upprättande, och att det arbetet långt ifrån alltid varit fruktlöst, har knappast behof af bevis. Upprättandet af åkerbrukskolonien å Hall år 1875 för omhändertagande af vanartade gossar under 15 år torde ock falla under sagda verksamhet, ehuru den i vårt land icke på annat sätt ställts i förbindelse med fångvården, än att den från dennas kassor erhåller årligt understöd.
Källa: Project Runeberg ·