Sida 478
VIII.
I följd af mildrad lagstiftning minskades under förevarande tidsskede skarprättargöromålen så starkt, att i de allra flesta länen ieke vidare någon sådan befattningshafvande behöfde anställas. Genom k. cirkuläret den 1 dec. 1858 medgafs oek, att samma person finge antagas till skarprättare i olika län med rätt att uppbära dels den lön, som för befattningen å de olika länens stater vore uppförd, dels ock den godtgörelse af 10 rdr rmt, som för b varje afrättning stadgats samt skjuts för sig och sitt biträde efter två hästar och dagtraktamente för båda tillsammans med tre riksdaler rmt. Och slutligen har ock genom k. f. den 10 aug. 1877 nya bestämmelser gifvits beträffande fånges afrättning, hvilken numera skall å fängelsegård genom halshuggning verkställas, därefter den afrättades kropp skall i stillhet jordfästas å närmaste be-grafningsplats.
Beträffande fångar, som åldras i fängelserna, föreslog fångvårdsstyrelsen i utlåtande, som af K. Maj:t den 20 maj 1846 infordrats, att skyddshus skulle inrättas för sådana »ålderstigna, bräckliga eller eljest till arbete oförmögna fångar», hvilka ej mera inneburo någon fara för samhället. Men genom beslut den 11 dec. 1849 fann K. Maj:t frågan böra tills vidare förfalla. Den har ej sedermera föranledt då afsedd åtgärd. Samma utgång erhöll väckt förslag att i Varbergs och Norrköpings straffängelser anordna vårdanstalter för sinnessjuka fångar, hvilka således fortfarande öfverlämnas till och vårdas å rikets allmänna vårdanstalter för sinnessjuka.
Vid fånges aflidande i fängelse äger maka eller annan anhörig inom tre dagar efter dödsfallet utfå liket för ombesörjande af dess begrafning. Sker ej sådan begäran, öfverlämnas det såsom dissektionsmaterial vid den anatomiska undervisningen, vare sig till medicinska fakulteterna i Upsala eller Lund eller till Karolinska institutet i Stockholm. Icke alltid, icke ens oftast utbegäres fånges lik; men att, på sätt ofvan omnämnts, efterlefvande anhörig berättigats utfå detsamma, är dock, äfven det, ett drag af den nutida humanitet, som söker i möjlig mån mildra den oundvikliga svedan i fångens eller här rättare i hans anhörigas lott, i stället för att, såsom under äldre tid, i möjlig mån skärpa densamma.
*
*
*
Alltsedan John Howard genom sina upptäcktsresor i de olika ländernas fängelser lärt de särskilda folken inse, att de äfven på detta område utgjorde en samhörighet, som med gemensamma ansträngningar borde häfda en gemensam plikt mot sig själfva och mot fallna likar, hade framstående personligheter från skilda håll sysselsatt sig med arbete för fängvårdsproblemets ändamålsenliga lösning. Att de därunder måst känna behofvet af ett mera personligt samarbete, var ju helt naturligt. Tyskarne Mittermaier, Julius, Verrentropp, holländaren Surin gar, belgiern Ducpetiaux, fransmannen Moreau-Christophe, engelsmannen Whitworth Russel, dansken David m. fl. åvägabragte därför sammankallandet af en internationell fångvårdskongress i Frankfurt am Main 1846. Denna uttalade sig för det filadelfiska systemet, fattadt icke såsom fångens blotta
Källa: Project Runeberg ·