Sida 54
II.
b vilka ej någon särskild destination uppgifves. Dess användning såsom rannsakningsfängelse torde ock hafva vidgats,1 likasom det ock måste hafva anlitats för transportfångar. Stundom torde man hafva däri inrymt äfven sådana fångar, med hvilka rannsakning föreliades vid stadens rätt.2 Af riksradsprotokollet den 11 juni 1634 ser man, att då riksmarskalken, med tillkännagifvande att Laurentius Wivallius3 var kommen fängslig till Nyköping, frågar hvar ståthållaren skulle göra af honom, resolverar rådet att han skulle, väl förvarad, sändas till Stockholms slott med 5 eller 6 knektar och en »prophos» och till dess det kunde ske, »sätta honom in på Nyköpings slott i fängelse». I)ä Wivallius snart fördes vidare till Kajaneborg, blef han blott såsom »transportfånge» intagen i Stockholm^ slottshäkte. När Axel Oxenstierna 1637 låtit häkta Johan Georg von Arnheim (Arnini) och föra honom hit till Sverige, blef han insatt »i slottsfängelset»,4 hvilket således användes jämväl för stats-fångar. Att det var militärfängelse visas ej blott däraf, att anklagade soldater dömdes af krigsrätt, utan ock däraf att de, sedan de dömts, fördes till Smedjegården af sina kaptener. Det kan under sådana förhållanden icke förundra, att man en dag i rådet började »diskurrera» om det betänkliga uti att så många fångar förvarades i Smedjegården »pa ett så förnämbligit konungsligt slott». Åsikterna tyckas, att döma efter ordalagen, hafva gått i den riktningen, att sådana fångar, hvilka fatt sina stralf i nådeväg mildrade till blotta böter, dem de dock ej förmådde gälda, skulle frigifvas mot förpliktelse att genom arbete »till kronans slott, gårdar och städer» afbetala dem.5
Men detta sätt torde dock ej sällan befunnits väl vanskligt. Underrätterna funno sig alltjämt hufvudsakligen hänvisade till ådömande af kroppsstraff, ehuru, synbart nog, ofta med stor motvilja. Ej sällan ersätter man ett straff med svåra hotelser, såsom dä man t. ex. i fråga om smärre tjufnader eller likartade förseelser inskränker sig till att
J ] viss mån styrkes detta antagande af Lars Skyttes utlåtande i rådet d. 30 juni 1630, att k intet annat återstode med borgerskabet att få dem utgifva skeppshjälpen iin att låta föra dem i Smedjegården». Peder Banér fann detta vara »en elak modus
procedendi». — Rådsprot. s. d. Af spridda fall vill det nämligen synas, som om då
statsmyndighet häktade någon i staden, icke dennas fängelse utan Smedjegården anlitades för den häktades förvarande.
- Äfven i detta fängelse synes hafva varit vanligt, att besökande förde samtal med fångar genom fönstren. Jesper Rehmer frågar d. 24 okt. 1629 inför rådstufvurätten Henrik Löök, om han icke kom ihåg, »när 1 var hos mig i Smedjegården, då talade jag med eder genom fönstret om denna handskriften; Erik Mattson var då med utanför.» Men Henrik säger Jesper blott hade bedt honom »försörja honom i fängelset med mat och drick och understundom läna honom penningar».
Den 29 april 1033 får rådhusrätten i Stockholm sig meddelad Svea hofrätts dom öfver Wivallius i hvad till den förres åtgärd hörde. Han är i anledning af sitt bekanta giftermål med Ulf Grips dotter Gertrud dömd »till en uppenbar bedragare och
oärlig person och hans namn till att naglas vid kåken och sådant med rätta». Tänkeb.
s. d. Den 27 mars 1644 anklagas han att hafva skrifvit en smädlig supplik för Mickel Pfeffer, men nekar därför, ehuru både denne och hans prokurator bedyra, att han »diktat» skriften, hvilken prokuratorn sedan »skrifvit». W. häktas, men någon vidare målets fullföljd hafva vi ej funnit.
4 »Föll diskurs om Arnheims förlossande utur slottsfängelset och att han får för sin sjukdoms skull losement i staden; dock att ställes stark vakt och lagas galler för fönstren.» — Rådsprot. d. 10 okt. 1638.
5 Rådsprot. d. 16 jan. 1638. ,
Källa: Project Runeberg ·