Sida 55
II.
förvisa dessas föröfvare från staden med hot att straffas »på det högsta och yttersta», om de komme igen, eller då inan förvisar några kvinnor, åtalade för löfjeri, till konsistorium att rannsakas hvad straff dem för Guds namns missbruk kan påläggas. Men ej alltid vägar man tilltro dessa varnings- eller framtidsdomar nödig verkan; de anlitas vanligen i fråga om kvinnor och öfvermagar. Mot män använder man i stället ett rätt litet antal gatulopp. Den 4 september 1643 dömas sålunda »fem bofvar, som om stora bönedagen äro under predikan funna dobbla och spela om penningar, uppenbarligen å Norrmalms torget», livar till tre gatulopp. Till blott två sådana dömdes Bengt Smörja d. 7 sept. 1642. Alldeles enstaka, så vidt vi kunnat finna, står domen d. 6 juli 1644 öfver Mats Nilsson Göök, »som med en pojke, Herman Larsson, åtskillig tjufnad begångit, men där egandena mest fått sitt igen», att de båda skulle »arbeta vid barnhuset ett år, så länge något arbete där drifvas kan».
Detta domslut visar dock, att man icke glömt det gamla önsknings-målet om en med uppfostrings- och arbetsanstalten för de lösdrifvande och vanartiga barnen förenad tvangs- och straffarbetsanstalt för de äldre lösdrifvare och brottslingar, hvilka man icke kunde vare sig bättra eller blifva kvitt, men hvilkas arbetskraft man dock borde kunna i någon mån tillgodogöra sig. Klas Fleming åtminstone hade icke glömt det.
»Denne man» säger en af våra historieskrifvare, »är ett bland de vackraste minnen Sverige äger; redlig, oegennyttig, klok, verksam, driftig coh dock lugn, därför också ihärdig; alltid brinnande af kärlek till fäderneslandet. Fä hafva också för detsamma verkat sä mycket godt som han, och detta på sä många olika vägar.»1
En af dessa vägar hafva vi redan anfört: den som 1637 ledde till barnhusets upprättande ä egen grund och därmed äfven till allt fortfarande bestånd för denna så samhällsnyttiga anstalt. Öfvertygelsen att han härmed utfört blott halfgjordt verk grundade sig tydligen på den dåtida öfverallt gängse filantropiskt-penitentiära uppfattning, hvilken hans konung delat och hvars tillämpning i förevarande afseende han kände åt sig anförtrodd. Arbete under yttre tukt var på detta område tidens lösen, hvilken kräfde tillämpning ej blott å ouppfostrade barn utan ock å sådana uppvuxna, hvilkas uppförande bäst visade, huru bristfällig deras uppfostran eller åtminstone frukten däraf måste dömas vara. Därför var det Klas Fleming 1633 gillat Johannes Matthiæ förslag om ett barnhus, men med det tillägg att tukthuset ock borde därmed förenas.
Och hans ihärdighet förnekade sig icke. I en räkning från 1644 emellan Kungl. Amiralitetet, där Klas Fleming jämväl var den drifvande kraften, och barnhuset, förekommer en sa lydande post i kredit: »till nya tukthusbyggningen är lefvererat, som finnes i dess räkning till uppbörd i dubbel koppmt 7,156, 2 8;»1 2 och i barnhusets räkenskaper för följande året finner man, att i ett inventarium för 1644 för »nya
1 Frvxell, Ber. ur Svenska Hist. 8, 130.
2 Riksarkivet, i en bunt handl, rörande barnhuset.
Källa: Project Runeberg ·