Sida 76
II.
»nu strax» öfvertaga direktionen och handla med den flit och trohet, som han »uti andra ärenden och kommissioner emot oss och det gemena bästa bevist hafver». Huruvida de la Vallée verkligen efterkommit regeringens önskan, veta vi icke; i den anförda kungl. skrifvelsen, som i fråga om hans befogenhet uttrycker sig så oredigt, att han svårligen lärer kunnat utleta dess verkliga mening, skulle han nog kunnat hämta mycket skäl till betänksamhet. I hvad fall som helst lade han ännu icke den hand vid styret som några år senare: därom vi längre fram få tillfälle vidare förmäla.
Ännu en yttring af det uppflammande nitet för fosterländska näringar finner man i regeringens den 18 sept. 1668 utfärdade privilegier för »handtverkshusen, som här och där i riket inrättas skola». Med dessa afsågos att oberoende af det skråtvång, hvarunder handens närings-rätt trycktes, öppna tillfälle för kapitalägande intresserade af borger-skåpet, eller andra, »adel eller oadel», att såsom förlagsmän omhändertaga enskilda arbetares verksamhet, till båda parternas båtnad och vinst. Handtverkshusens fabrikat fingo dock från dem försäljas blott i gross, utom vid frimarknader. Den ordrika och vidtsväfvande författningen äger sin egentliga betydelse såsom prof på den dåtida förmyndareregeringens ringa urskillningsförmåga i fråga om hvad som verkligen kunde göras; och man finner med förvåning, att Gustaf II Adolfs plan från 1624 ännu fortlefde och vidhölls, då nämligen här förordnas, att vid handtverkshusen skola inrättas dels barnhus och jämte dem äfven »tukt-och spinnhus», däruti »vanartiga, okynniga och skalkaktiga människor så af mans- som kvinnkön måtte instängas och för sin föda arbeta». I det memorial till den äldre förmyndareregeringen, landshöfdingarne af-gifvit med anledning af förslaget till instruktion för dem, hade de förklarat sig väl vara villiga att efterkomma hvad som dem i hithörande afseende föreskrifvits, »allenast att K. Maj:t nådigst ville först tukthus och barnhus i verket ställa låta och dugliga män därtill förordna, som det förestå, eljest kan det väl någon fortgång icke vinna».1 Och någon fortgång hade det heller icke vunnit. Desto egendomligare är att iakttaga, hurusom man det oaktadt ännu vidhåller hoppet att kunna genom-drifva åtgärden, hvilken hittills under nära ett halft århundrade icke utanför hufvudstaden kunnat bringas till någon verkställighet.
Det gick dock icke annorlunda nu än förut. Så vidt vi veta, kom blott ett handtverkshus till stånd, äfven det i Stockholm och såsom ett nytt inslag i den förenade anstalten å »S:tæ Claræ gärde». — »I följd af 1668 års riksdagsbeslut angående manufakturierna», heter det i en samtida handling,1 2 »är barnhusgården till ett handtverkeri förordnad således: att det ena huset vid stora Drottninggatan brukas till barnhus, men stenhuset där nedanför till handtverkshus, där som handtverkare
1 Styffe, Sami. af instr. s. 184 f. Svaret visar, att landshöfdingarne själfva undandrogo sig verkställigheten af den omfattande åtgärden.
2 Oförgriplig uppsats uppå administration öfver barnhushandtverkeriet i Stockholm. — Barnhusarkivet, en volym innehållande utredningskommissionens handlingar. Den ofvan citerade är synbarligen af J. de la Vallée. 1 förut anförda »kort relation» etc. uppgifves, att »intill 1668» manufakturerna i barnhuset drifvits med dettas enskilda medel och dess samt tukthusets räkningar »varit slutna i en bok».
Källa: Project Runeberg ·