Kalila va-Di'mna ("Kalila och Dimna"), den arabiska titeln på ett berömdt österländskt sagoverk. Det ursprungliga arbetet, en buddhistisk lärodikt ("furstespegel" eller "regeringskonst") på sanskrit i 13 böcker, är förloradt, men dess tillvaro ådagalagd af Benfey genom jämförelse mellan de delar af detsamma, som ingått i senare indiska samlingar ("Hitopadeça", "Pancatantra", "Mahabharata" m. fl.), och vest-asiatiska öfversättningar af det. I 6:te årh. öfversattes det nämligen af läkaren Barzoi på Persiens dåv. officiella språk, pelvi, under titeln "Kalilak och Damnak", efter namnen på de i 1:sta afdelningen ("Om tjuren och lejonet") uppträdande sjakalerna (Sanskr. Karataka och Damanaka). Denna öfversättning är förlorad. Från pelvi gjordes tidigt dels en syrisk öfversättning, först
1870 återfunnen och utg. af Bickell med inledning af Benfey (Leipz. 1876), dels, af Abdallah-ibn-al-Mokaffa (d. 762), en arabisk, som föreligger i en mängd mer eller mindre olika redaktioner, af hvilka blott en finnes fullständigt utgifven, af Silv. de Sacy (Paris 1816; senare öfvers. på tyska och engelska). Från arabiskan utgå åtminstone fyra olika, äldre öfversättningar: 1) på grekiska under titeln "Stefanites kai Ichnilatis" omkr. 1080 (utg. af Stark, Berlin 1697; Prolegomena dertill under presidium af Floderus, Ups. 1786), sedan i sin ordning öfversatt på slaviska, latin och italienska, 2) på persiska i 12:te årh., sedan omarbetad af Husain-Vaiz samt efter honom öfverflyttad på turkiska, franska och engelska, 3) på hebreiska, derifrån på latin i 13:de årh. och från latin på tyska, 4) på spanska i midten af 13:de årh. Slutligen märkes 5) en poetisk efterbildning i Baldos "Alter Aesopus". Äfven på isländska synes boken vara öfversatt. En dansk öfvers. utkom 1618, en svensk 1745. I det hela gifva de nyss nämnda bearbetningarna, ehuru äfven de äro ganska fria, en riktigare föreställning om urskriften, än de indiska (och mongoliska) göra. "Kalila och Dimna" är den vigtigaste bland de samlingar, genom hvilka Indiens rika sagoskatt öfverfördes till vestra Asien och Europa. Närmare bestämdt är den ett fabelverk (med talande djur, liksom flertalet af indiska sagosamlingar); dess innehåll är till en del af vesterländskt ursprung (esopiska fabler), men återkommer i alla fall betydligt omskapadt. Efter namnet på den bramin, som i inklädnaden föreställes berätta sagorna för konung Dabsjelim, kallas samlingen i en del redaktioner och öfversättningar "Bidpais fabler" (se Bidpai). Lll.