Sida 105
5. Det minnesvärda året
BLANCHE OCH KAEL JOHAN.
105
Banditen, och en af de förfalskade biljetter, som förekomma, säger att Skånes adel aldrig med nöje sett »Gustavers tron intagas af en man, som hemtat sina anor och sin rätt endast från svärdet och soldathoparna». Han talar om höga vederbörandes förkärlek för spioner, om deras hemliga polis, om deras skuggrädda politik; om folket, som kom i fjerde, och dynastien, som kom i första rummet, samt hur deras spioner vrängde förflugna ord, deraf sökte bilda ett slags begrepp om stämningen och deraf orsakade förföljelser och missbruk.
Han frågar alltid ironiskt i sina anföranden och tal, hvad Sverige egentligen har att tacka Karl Johan för? Svaret är i allmänhet: Pommerns och Rügens förlust!
Man talar om denne kungs segerrika svärd, säger han. En och annan tycker dock, »att samma segerrika svärd allt för väl hade kunnat bibehålla Pommern och Rügen; men man borde icke begära orimligheter, hette det. Allenast man i ena vågskålen hade Norge, kunde man gerna lägga i den andra Finland, Pommern, Rügen och till på köpet några säckar guld, några kannor blod, upphemtadt från slagfältet. Vågskålen med Norge stod ändå, som vore den fastnitad vid jorden.» Illusionen har nu gäckats, fortsätter han sitt tal. Norge utvecklades, och vi sofvo, och när vi slutligen vaknade, anklagade vi Norge —- derför att det glömt bort att återgifva oss Finland 1 Men — säger han — »viljen I anklaga någon, så anklagen skuggan i Bernadotteska grafkoret, men icke ett land som har den stora förtjensten att försvara, hvad det eger.»* Norge blef på intet sätt eröfradt af Karl Johan. Påstår man något sådant — yttrar han i ett annat tal — »då skulle vi genast få på halsen först en vålnad af den ryske czaren, Alexander I, och sedan diverse andra spöken af den heliga alliansens representanter på den tiden.»** Dessutom har Karl Johan i fråga om våra grundlagar icke gjort någon ändring till det bättre, utan tvärtom. »Det enda allvarliga försök jag i den vägen kunnat förmärka» — yttrar Blanche 1861 om representationsfrågan — »äro de misslyckade försöken mot vår tryckfrihet.»
Allt detta synes måhända oss något öfverdrifvet. Mången rynkar på näsan och finner det kanske löjligt. Dock böra vi besinna, att den man, som yttrat det, uppväxte under
* Borgarståndets prot. 17 mars 1860.
** Borgarståndets prot. 12 nov. 1857.
Källa: Project Runeberg ·