Sida 115
5. Det minnesvärda året
INTRYCK FBÅN KÖPENHAMN.
315
— hvarefter han gick öfver till den politiska ställningen och undrade hvad slags folk rabulisterna kunde vara. »Jag visste icke bättre ràd än att beskrifva dem som Sveriges adelsmän, af hvilka många innehade ganska vigtiga platser. Jag sade, att svenska adeln alltid varit särdeles frimodig mot konungarne, och att numera kärnan af nationen slutit sig omkring densamma, och att i anledning af pöbelupploppet vid Crusen-stolpes arrestering, som han (Öhlenschläger) hade god reda uppå, rabulisterna ryckt fram, rensat gatan med några salvor ur handgevär samt sålunda satt sig i respekt, tills polismästaren med ett lämpligt och vackert tal förmått dem att stilla sin lojala ifver. Sedan han sålunda fått riktigt begrepp om rabulisterna, yttrade han, att de måtte vara ett särdeles tappert och redligt folk. Jag försäkrade honom, att uttrycket rabulist endast kunde öfversättas med ett annat svenskt ord, nämligen hederspascha, hvars betydelse jag också meddelade honom. Han frågade derefter, om många litteratörer voro rabulister. Jag kunde icke annat än svara honom att till exempel Tegnér i sina yngre år, då han var vid bättre helsa och humör, var en utmärkt rabulist, men kanhända på senare tider genom sina många kyrkoinvigningar blifvit hindrad att befatta sig med rabulismen; likväl hoppades jag, att han snart skulle låta höra af sig.»
Samma qväll finna vi August Blanche på teatern. Framställningen är ypperlig och öfverträffar den svenska och låter Blanche uttala den önskan, att vår aktörstat måtte för en tid sättas i skola hos danskarne. »Men»—tillägger han — »det är icke underligt, om de stå lågt hos oss. Qvalis rex, talis grex — sådan direktion, sådan trupp. I Köpenhamn äro professorerna Öhlenschläger, Molbech, Heiberg med flere teaterns direktörer. Huru pass kunskaper och estetisk bildning, som belöpa sig på herrar Backman, Forsberg och hvad de allt hetat, derom vädjar jag till hela Stockholms publik!» —
På hösten 1840 återvänder han till Danmark, då likväl i sällskap med sin finske vän Snellman. I Köpenhamn uppsöker han Thorvaldsen och Öhlenschläger, hvilken hade podager och var förstämd, tycktes det. Andersen, Örsted och Heiberg träffar han. — Andersen, »en lång, smal figur med ett ansigte, hvaruti idel hjertlighet och välvilja stråla; till sitt yttre en fullkomlig sprätt, ombyter glacéhandskar tvenne gånger om dagen, men till sitt inre, om någon, allas vän; han går ej, han flyger öfver gatorna, liksom vore hans
Källa: Project Runeberg ·