Sida 8
1. Barndomsår och barndomsintryck
8
BAKNDOMSÅR OCH BAKNDOSI3INTKYCK.
och timmerstockar, såg han den blida solen, speglande sig i vattenpölen.
Så började han läsa för en lärd student, Holm, araben, såsom han kallades, ett original, ett språkgeni, samt för magister Wretberg, en ung lärare i Klara. Så kom han i privatskola hos hofpredikanten Rhodin, som egentligen upp-byggde sina gossar med hebreiska, »Guds och änglarnes språk», hvilket Rhodin föreläste. Derifrån kom han in i församlingens trivialskola för att börja sin vandring till gymnasium och Upsala.
Hofslagaren tyckte väl, att studierna kunde inskränkas och att August ingalunda var för god att blifva handtverkare. Dock mötte han hos hustrun ett obetvingligt motstånd. Hon ville icke vika en enda tum från sitt beslut, och detta hade till mål att göra August till en lärd man.
Hofslagaren Blanch var en mycket fin hofslagare. Han egde ganska hvita och väl vårdade händer och passade, sade man, mer till embets- än borgersmän. Verkstaden skötte hustrun, den ypperliga fru Karin; sjelf lär han icke gerna hafva infunnit sig i smedjan. Dock var han vid sitt giftermål angripen af lungsot, hvilken gjorde hans lynne obehagligt och ojemnt. Särskildt var han ibland mindre välvillig mot August; denne brukade tjena honom till skottafla för hans missnöje. »Så ofta han höjde sin röst, blef jag mycket skrämd, och mina ögon sökte då min moder,» säger Blanche genom Ekström i En skådespelares äfventyr. Hofslagaren kallade honom hånleende prinsen, och när den lille parfveln vaknade och blef rädd, svarade han på hustruns förebråelser och tårar: »Jaså, jag väcker prinsen, gubevars — nådig prinsen får inte sofva, när nådig kungen kommer. Opp med prinsen, han skall göra ställningssteg för hans majestät!»
»Nog har jag ofta sökt utgrunda orsaken till min fars motvilja för mig» — säger samme Ekström —; »min mor hade alltid tagit mitt parti mot honom, och som hon genom sin själs öfverlägsenhet något imponerade på honom, så hade hon nästan alltid lyckats i sina bemödanden. Och dock» — fortsätter han — »var jag i hans närvaro ett temligen stilla och lydigt barn, fast mera af fruktan än af kärlek, hvaremot jag mindre lade band på mig inför min mor, som jag mycket älskade men icke fruktade alls.»
Också blef det band, som knöts mellan dessa två, oupplösligt och bindande för hela Blanches lif. Modern var för
Källa: Project Runeberg ·