August Blanche och hans samtid

122 FREJ ARED ARTÖREN OCII HANS STAB.

Detta var också mer, än reformatorn kunde tåla. Vemodig och bitter, upptager han kampen, och den 12 april skrifver han i sin tidning: »I anledning af de nya från Dagligt Allehanda och Aftonbladet mot mig utgångna insinuationer, hvarför jag återigen blifvit föremål, får jag förklara, att jag i det längsta skall söka undvika att bortkasta en enda bokstaf på tidningspolemiken, n. b. i hvad som angår min obetydliga personlighet. Det är min oförgripliga tro, att publiken och publiciteten hafva helt annat att görå och beställa med, än några signaturer, de månde tillhöra stora eller lilla alfabetet. Allmänheten vill se saker afhandlade, och dess omdöme öfver dem eger intet gemensamt med dess omdöme öfver personer. Då jag beträdde denna mindre tacksamma tidningsbana, der de inre fienderna äro fullt ut så talrika och farliga som de yttre, trodde jag icke, att min lilla signering kunde blifva ett föremål för de »stora» osignerades dåliga humör. Under ett bättre tillstånd inom den periodiska pressen skulle detta ej hafva inträffat; men då det nu så är, får jag anhålla, det jag frikallas från nämda offentliga uppmärksamhet, till hvars förvärfvande, negativt eller positivt tagen, jag hvarken eger anspråk eller förmåga.»

Trots dessa hans slutord i grälet med tidningarna, skulle den stackars Blanche snart åter blifva angripen. I den förut omnämda artikeln mot Hultberg rörande det Sandegrenska målet hade Blanche sagt, att den tron, att Hultberg skyddades på högre ort, vederlades deraf, att justitiekanslern Nerman förekommit justitieombudsmannen genom att yrka åtal. Vi kunna icke finna något märkvärdigt i hans ord, men Aftonbladet, Allehanda och Minerva funno det. Aftonbladet förklarade, att yttrandet innebure »ett omsorgsfullt bemödande att göra rättvisa åt herr Nerman». Allehanda förklarade, att denna —es artikel helt och hållet bevisade, hvad man länge hade anmärkt, att Blanche ville uppfånga litet folkgunst åt Nerman »samt söka inbilla några mycket godtrogna läsare, att herr Hultberg handlar på egen hand och icke skyddas på högre ort».

Blanche, skottaflan för den fria pressens skjutöfningar, sårades af pilarne, troligen ganska djupt. Han söker i en ny artikel rentvå sig från beskyllningen, klagar öfver den tygel, man vill lägga på hans person, och fattar icke alls, hvad de ärade bladen mena. Skulle det vara möjligt, att