Sida 123
6. Freja-redaktören och hans stab
TIDNINGSPOLEMIK.
123
de glömt alla brister, hvilka de under lång tid sjelfva hade angripit? Ja, — säger han — så måste det vara »att döma af det anfall, hvarför vi på nytt varit utsatte, ett anfall, så mycket mera känbart, som vi ej ännu tro oss hunnit den grad af betydenhet inom publiciteten, att vi kunna sätta oss öfver orättvisa beskyllningar, utan i följd deraf måste blifva ett lika lättgripligt som känsligt föremål för deras udd. — — — När allt, hvad vi i ifrågavarande ämne yttrat, är så sannt, att vi trotsa hvem som helst att bevisa motsatsen, synes det ej då, som vore det nu för tiden af ödet bestämdt, att endast partisinnet måste lefva och regera, om det också vore på hederns och samvetets bekostnad.»
Långt ifrån att röras af unge Blanches jeremiad, fortsatte man att stämpla honom med öfverlöparens namn. Elakast och giftigast var den värda tant Minerva. Oblygt förklarade hon: »Freja står under inflytelser!» det vill säga hon antydde, att Blanche vore besoldad.
Blanche svarar skarpt; man ser, att han är träffad, och svaret börjar han i den vanliga polemikstilen. Minerva — säger han — speglar sig i ett träsk. Vattnet är der grum-ligt, gyttjigt och stinkande; derför vore det skäl att »något röra i träskblommorna». »Den» — fortsätter han — »som låter andra inflytelser än egen öfvertygelse verka på sig, är efter vår tro en karakterslös person, som hvarje ögonblick, lik Italiens bravo, kan sälja heder och lif för de lampnaste motiver. En dylik beskyllning går således på heder och ära. Man skakar icke gerna en sådan ur armen,
Gustaf Henrik^Meliin.
Källa: Project Runeberg ·