August Blanche och hans samtid

138

UR TIDENS KRÖNIKA.

han skref sitt lilla strafftal. Der klagar han bland annat öfver oärliga vapen, och söker att vända bort den store skaldens hat mot tiden. »Låt vara», säger han, »att gisslet är glödhett och biter våldsamt och obarmhertigt in på föremålet; men den som tror, att detta föremål är tiden, har aldrig rätt uppfattat tidens mening; också har det ej varit oss möjligt att i ifrågavarande verser upptäcka någon så beskaffad utmaning. Men ett anfall på tidningspressen — si, det är, gudi vare lof, något helt annat, och enligt vår tro höfves det mer gallsjukhet eller sinnessvaghet att försvara densamma, än att tadla och angripa dess lyten.» Naturligtvis gjorde Allehanda och Aftonbladet narr af den lilla bokstafvens kamp för den store bispen i Vexiö.

I maj, d. v. s. en månad senare, intager August Blanche ett poem i tidningen, hvilket till rubrik visserligen har »insändt», men då det ej, som vanligt med alla »insändare» i Freja, tryckt med fin stil pryder sista spalten, utan är det förnämsta och främst stående bidraget, torde vara ett uttryck tionens åsigt. Poeten är lika sträng som Tegnér sjelf mot tiden.

»— — — — — — — — Fosterjorden Har intet heligt mer för tidens larm; Den frihetsbild man tillber nu i Norden Har hundra munnar, men har ingen arm. Med svärd man mer ej strider, men med orden: Den tid är flydd, då Nordens son gick trygg Med lans och sköld i öppen strid att hämnas En oförrätt. — Nu mättar sveket skygg En giftbestruken, fjädrad pil, som ämnas Ej åt en oväns bröst — men åt hans rygg.»

Då kommer Tegnér, »allvarsam och högtidlig». Dock vill man ej förstå den djupa meningen i hans harm.

»Och han, som brinner endast för att göra Sitt hemland fritt från hvarje andens tvång Men fritt jemväl från hvarje missbruks yra, Är trodd, o blygd, att höja på en gång Förtryckets lof och mörkrets från den lyra, Som stämdes blott till ljusets segersång!