August Blanche och hans samtid

BLANCHE OCH DE FBIKYBKLIGB

145

efter figuren upphängdes på ett kors, hvilket genast gaf anledning till nya vallfärder och ny jämmerklagan.»*

Två dagar efter denna artikels publicerande, den 20 mars, midt på sjelfva Palmsöndagen, öfverröstades Scott under predikan af oljud. Icke-metodister inträngde i kapellet, hurrade, stampade, kastade sten och hvisslade, och när Scott försökte tala, hindrades han af skrattsalvor. Gudstjensten måste upphöra, oordningar följde, och Freja uppmanade i ordningens namn regeringen att inställa dessa möten och aflägsna Scott.

Blanche skref i tidningen ett litet dramatiskt skämt: »Metodistpredikanten Scott och hans anhängare tåga ut till strid mot svenska nationen och svenska statskyrkan». Mångfaldiga artiklar afhandlade saken, och man valde ett på den tiden icke ovanligt stridssätt, man anspelade på Scott i små historiska noveller. En hette Oväsendet i Riddarholmskyrkan och handlade om uppträdena på Sigismunds tid. En annan Klosterlasse, namnet på en äfventyrare, hvilken hade regerat i Johan lll:s Stockholm, och nu kom det verkligen ett förbud föl" predikanten att tala på svenska språket i bönhuset vid Hötorget. Scott reste sin väg, sinnena lugnades, och Freja innehöll en för Scott diktad afskedsvisa.

Den, som ej glömde dessa uppträden, var Blanche. Hos honom väckte de både ovilja och äckel, och längre fram på 40-talet vaknade samma harm, då läseriet började att få fast fot i Stockholm. 1847 i sin roman Flickan 1 Stadsgärden återkommer han derför till metodism och läseri, och i Hök visar han oss en typ för tidens läsare. Metodism och läseri äro en kräftskada, säger han. Metodisternas predikanter äro inpiskade skälmar och de, som bekänna deras ljusskygga religion, äro, enligt Blanche, kroppsligt och andligt sjuke. »Man behöfver blott gråta och tjuta några timmar om dagen, så är allan rättfärdighet uppfyld, och man är tvärsäker på saligheten.»

Metodismen, påstår han, är fiende till all bildning, predikar en krass tro på uråldriga dogmer och söker endast att hämma tidens utveckling och odling. Predikanterna tycka ■ om att spela afgudar liksom Scott, att se hur fåren gråta,

* Predikosjukan i Småland härjade februari—mars 1842. Den 12 mars skulle yttersta domen komma, och när denna dag nalkades, slutade folket med sitt arbete. Man predikade i ett slags nervös yrsel, ref af sig kläderna, trampade på smycken och ringar etc. och kallade dem »djefla-smycken».

August Blanche och hans samtid. 10