August Blanche och hans samtid

146

UR TIDENS KRÖNIKA.

att uppsamla sin kollekt, ty »det är en välsignad sak att i stället för den ärgiga kopparslanten och den tillskrynklade tolfskillingen få en liten vacker kråsnål, en liten nätt guldring eller en skinka och några marker färskt smör i kollek-ten, och det hvarje söndag till på köpet 1 För ett sådant 'dagligt bröd' kan man gerna tyda 'fader vår' efter omständigheterna.»

Fru Carléns En natt vid Bullarsjön angrep ungefär samtidigt läseriet och de väckte och mötte ett skarpt ogillande. August Blanche pJstår, att hennes teckningar äro sanna; han skulle kunna ge henne ännu vidrigare fakta; längre fram — säger han —- vill han sjelf bruka dem.

Så gingo några år och läseriet tilltog. »Den inre missionen» uppkom med sina grefvar och hofstallmästare. Wieselgren inbjöds och höll sina konventiklar och skulle, säger Blanche, »lära det oroliga folket att, mot löfte om ersättning i himmelen, tåligt bära all jordens förtryck, våld och elände». Då gafs den ii juni 1850 på Mindre Teatern Jeannette Granbergs skådespel Läsarpresten. Stycket gjorde verkan, den inre missionen sprängdes och Wieselgren återvände med oför-rättadt ärende.

Blanche kunde egentligen icke någonsin frigöra sig från sin så djupt inrotade motvilja för de frikyrklige. Till och med i november 1857, då K. M:ts förslag om religionsfrihet fallit, skrifver han i en återblick i Illustrerad Tidning: »Om å ena sidan synes med förnuftet och känslan fullt öfverensstämmande, att inga band på samvetsfriheten läggas, så kan man likväl icke neka för, att det å andra sidan tyckes något motbjudande att lemna fritt spelrum åt de mer eller mindre befängda sekter, som svärma kring statskyrkans murar, eller gifva till spillo en kult som, hur bristfällig den än till formen är, likväl i sitt innersta ännu förvarar så mycket städadt, godt och uppbyggligt. Denna gemensamma kör af katoliker och metodister, läsare och baptister, som alla höja sina stämmor för religionsfriheten, klingar icke rätt bra i våra öron, och mormonernas på afstånd ljudande säckpipor bidraga icke heller till effektens förskönande.»

Om man sörjde öfver Tegnér, om man harmades öfver Scott, mötte man Taglioni med ett oerhördt jubel. I slutet af augusti 1841 anlände denna ryktbara dansös till Stockholm. Hon hade då redan uppträdt i kontinentens förnämsta städer, och — skref i maj månad 1832 den reaktionäre hof-